Kummelby Förlag & Produktion

 

Anders i Egypten

TANKAR EFTER HEMKOMSTEN FRÅN EGYPTEN OCH MÖTET MED DEN KOPTISKA KYRKAN 2000

 

 

Efter hemkomsten från Egyptienresan surrar det i huvudet av tankar, minnen, upplevelser!

Det känns svårt att "landa", svårt att veta på vilket sätt eller i vilken ända man skall börja sina berättelser för vännerna här hemma. Allt har varit omtumlande, så fyllt av kontraster, bilder, frågor, ifrågasättanden, konstateranden, svårigheter att förstå, omöjligheter som omöjliggör möjligheter, men också möjligheter som möjliggör omöjligheter.

 

På samma sätt som man frågar mig om vinet glatt människan mer än vad det ställt till förtret, frågar jag mig: Är religionen oss människor till mer glädje än sorg och elände (läs förtryck)?

Oavsett en levande guds existens eller inte så inger till synes tro och gudsdyrkan i Egypten stort hopp och förtröstan inte minst hos dem som är utsatta och förnedrade t ex i byarna i Nildeltat eller sopstaden El Muquattam som vi besökte utanför Kairo.

 

Men, vad bygger denna tro och gudsupplevelse på? Vad har den för inverkan och betydelse på dessa människor och mig själv!? Och vem är jag att ifrågasätta den, kan någon tycka?

Kunskap och insikt om tillvarons orättvisor är tung att bära särskilt för den som lever i det och utan makt och medel att förändra sin situation. Men så mycket mer förpliktande för den som har denna kunskap och insikt och som inte är förtryckt utan lever i välbärgad tillvaro. Men frågan kvarstår: Hur kommer det sig att det glittrar och lyser av människovärde i så många ögon i denna sociala nöd i en sopstad utanför Kairo och varför ser vi så många människor med förgrämda anletsdrag utan personlig stolthet i vår välfärd som t ex Tunnelbanan i Stockholm.

 

Hoppet, som jag ser det, är en längtan efter att saker och ting ska bli bättre.

Tro, särskilt i kombination med kärlek, kan förstärka detta hopp och till skillnad mot förtvivlan inge tröst och tillit och i många fall vara en hjälp för sinnet att stå ut med svåra och utsatta förhållanden man lever i. Det har tydligt visat sig under våra dagar i Egypten.

 

Dock, tro, hopp som inte leder annat än till att allt ska vara som det har varit; att det som sker, sker om gud vill eller inte vill, att om en människa massakeras till döds i en bilolycka så det är guds vilja. En sådan tro är inget annat än bevis på att någon, några, en sammanslutning, tradition i något speciellt syfte lyckats begå andlig och lekamlig våldtäkt på fattiga och utsatta människor.

 

Insikt betyder, som jag tolkar det, kunskap om hur saker och ting förhåller sig.

Tro, hopp förenat med insikt bygger således på att kunskap är inblandad vilket skapar förutsättningar för människor att förändra sin situation, om än under stora vedermödor och stort traditionellt motstånd. Frågan kvarstår: Skapar de som företräder religionen dessa möjligheter?

Svårigheten består i att insikten även avslöjar falsk tros beståndsdelar. Om tron bygger på religiöst sanktionerad tradition kombinerad med grym förtryckande auktoritet är det tyvärr ofta så att den förtryckte förblir i det gamla hellre än att våga kämpa mot överheten i en förnyelseprocess, revolution. Initiativet till förändring blir i stället till ”om Gud vill” eller ”icke vill”.

 

Ändå var det här och i detta armod som kvinnorna (diakonerna) i socialt omsorgstagande inom den koptiska kyrkan visade sina starkaste sidor. Medan biskoparna åkte kring i sina limousiner och besökte klostren och åtnjöt lydnad, vördnad och underkastelse, utförde dessa diakonins ”Marta-kvinnor” sitt arbete i det tysta. Likt rabarberknoppar som under våren tränger igenom ismassorna gjorde dessa kvinnor sig gällande i den ”mans”-massa som, bildlikt talat, tycktes smälta ytterst långsamt i värmen.

 

Guden som bryr sig om de sina lyste med sin frånvaro. Och bryr sig denne mytomspunna tyrann sig, så kräver han ideologisk oförsonlighet, total lydnad, förakt av kvinnor, rasism, etnisk rensning i form av ett utvalt upphöjt folk med uppgift att lägga under sig andra folk som står i vägen. Denna gud, som jag ser det, utgör en förlegad mans-showinistisk förebild som vi än i dag på grund av rädsla och oinsikt tvingas dras med.

Är inte, kan man undra, tiden inne att likt djävulen förpassa Gud med stort G till myternas värld allteftersom kunskap och insikt utvecklar och frigör människorna från traditionens makt och tilltro till ihåliga auktoriteter?

 

Dock, i allt detta skönjas kristusgestalten som förebild för handlandet. Kristus, den utsatta medmänniskan som i Egypten blivit en viktig symbol för flyktingmänniskan då och nu: Inte minst föräldrarna med det lilla barnet som flydde till Egypten för c:a 2000 år sedan.

 

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att upplevelserna i Egypten förändrat min syn på Kristus eller förstärkts om man så vill tolka det. I egenskap av sann dödlig människa har han i sin tid kommit att bli en länk mellan, av människor skapade föråldrade gudsbilder och nya sådana. Genom sitt liv, sitt föredöme har han banat väg för nya kristusar där alla som väljer den vägen kan ”hoppa på tåget” med möjlighet att påverka sig själv och sina medmänniskors livssituation och kultur. Jag tänker på Dag Hammarsköld, Nelson Mandela, Martin Luther King, Moder Theresa, syster Agaphe m fl även mindre framträdande personligheter som de kvinnliga diakonerna i Kairo och förebilder, döda eller nu levande, som ger inspiration och möjlighet att för oss i dessas efterföljd ”dra vårt strå till stacken”.

 

Dock: Någon garanti för att jag själv, eller andra i efterhand förses med helgongloria, eller mirakellegender eller outplånliga sanningsbegrepp om odödlighet finns inte. Den behövs heller inte.

 

 

April 2000

 

Anders Lindström

 

tillbaka till sidan Artiklar