Kummelby Förlag & Produktion

 

En gråmålig dag i september

RÄTTVIKSKÅSERI i FALUKURIREN 19 SEPTEMBER 2009

 

 

 

I grådasket utan regn beger jag mig ut för att njuta av det positiva en dag som denna ger. Åker på måfå ut i naturen, småvägar som så småningom för mig till Boda Kyrkby där vackra promenadstråk öppnar upp möjligheten till frisk luft och motion.

 

Namnet kyrkby gör skäl för namnet ty mitt i byn tornar kyrkan upp sig med sitt högresta torn som syns milsvida. Runt omkring ligger gårdarna utspridda och nedanför löper genomfartsvägen med sin byskola, biblioteksfilial, handelsbutik och cafékiosk. Att promenera här är hänförande även när solen lyser med sin frånvaro.

 

Plötsligt börjar kyrkklockorna ljuda från denna vitmenade dalakatedral i höjdanom, men inga människor syns på väg upp till kyrkan. Förmodligen har alla redan samlats i avvaktan på klockringningen som kallar till gudstjänst. Beger mig själv så upp mot helgedomen för att anlända något efter att klockorna tonat ut och tystnaden åter brett ut sig över nejden.

 

Gläntar på porten till den ljusa och vackra lokalen dock utan att se någon. Men efter att tyst och försynt stigit in ser jag några människor sitta långt framme till vänster, kanske sju personer i den i övrigt ödsligt tomma kyrkan. Vid altaret, med ryggen vänd mot de församlade, står en man klädd i full ornat. Så småningom vänder sig denne man, för en man är det ju eftersom Sv Kyrkan i Rättvik bestämt att här endast skall vara manliga präster. Mannen vänder sig således om och med monoton röst, därtill i mikrofon, talar han till den lilla skaran om synd och nåd varefter han åter vänder ryggen mot de församlade och börjar be.

Kände jag mig liten när jag kom in blev jag ännu mer förminskad av att se och höra vad som pågick där framme. Förstod också ganska snart varför det en söndag kl 11 sitter så få besökare i detta vackra rum med ljusa färger och sköna instrument.

 

För att inte helt förstöra min dag, lämnar jag kyrkorummet, kommer ut och möter den mest bedårande utsikt Bodabygden har att erbjuda. Luften känns skön att inandas och ute på gårdar syns folk som sysslar med göromål som förmodligen hör samman med den instundande hösten, eller blommor, frukt som skall bärgas innan frosten griper in.

 

Beger mig så åter genom det vackra landskapet, förbi prunkande gårdar i utförslutet ned mot Rättvik och Siljan. Även övergivna gårdar, till synes helt förfallna varianter passeras. Att senhösten är på gång märks av träden vars löv börjat gulna, vissa har redan övergått till röd färg. Vedtravar ligger prydligt uppstaplade inför vinterns värmebehov och mängder av svampar sticker upp på de alltjämt gröna gräsmattorna.

 

Så här dags har det börjat suga i ”kaffetarmen” och jag väljer Fricks bland de tre befintliga konditorierna i centrala Rättvik. Caféet i Ingels hade visserligen fått första ”tjing” men befanns stängt och alltigenom igenbommat.

 

Att sitta på Fricks konditori i Rättvik är en upplevelse! Efter besöket i Boda kyrka vill jag påstå att just här befinner sig Rättviks ”själ”. Förutom Rättviks karaktärer och utpräglade existenser inklusive mig själv som regelbundet kommer här, kan man vid ett besök konstatera att alla typer av människor söker sig hit.

Just nu vid bordet närmast mig sitter fyra män försatta i livlig diskussion, längre bort syns en mor med dotter och dotterdotter. Vid var sina andra bord sitter två av ”karaktärerna” som dagligen besöker Fricks. En man med sin rullstolsbundna kamrat sitter vid ena änden av mittbordet. Den elektriskt drivna stolen är av modernt snitt med olika funktioner till nytta för användaren, nästan så att den inbjuder till ”oj vilken grej att pröva på”. Men genast infinner sig tanken att personen i stolen inte har möjlighet att, som jag, resa sig upp och testa en nyfiken impuls. Tanken övergår i stället till tacksamhet att ha rörelseförmågan någorlunda i behåll. Några turister som förmodligen stannat på genomresa fyller upp stora delar upp caféets mittbord. De njuter både syn- och hörbart av kaffe och bakverk. Längst bort vid var sitt bord sitter två ensamma unga tjejer, den ena fullt upptagen med sin mobiltelefon. Den andra, allra längst bort med illröd lugg i sitt i övrigt korpsvarta hår signalerar ett ungdomligt vemod. Vad som rör sig i hennes sinne är svårt att gissa, men hon stirrar förstrött ut genom fönstret. Här vistas också folk i väntan på att komma med en buss eller ett tåg. Station och hållplats ligger inte långt härifrån.

 

Att stirra, eller blicka ut genom fönstren från Fricks konditori är för de flesta ett synnerligen stimulerande nöje, särskilt om man inte är upptagen av annat. Mest dras uppmärksamheten mot trafikflödet som ständigt pågår i Rondellen utanför. Genomfartstrafiken bjuder på allt vad fordon heter; från vanliga personbilar, husbilar, husvagnar, bussar till de mest avancerade transporter i form av väldiga långtradare med timmer, bränsle och förnödenheter. Ofta kommer de lik en ”elefanthjord” i karavan med upp till fyra fem fordon i rad vilka kränger sig runt rondellens gröna mittfält.

I detta trafikvimmel blandar sig fotfolk och cyklister, ortsbefolkningen i huvudsak, som söker korsa den stora trafikleden.

 

Den mest bisarra fönstertittarupplevelsen här dock, är att iaktta resenärer som försöker få tag i taxi: Just i dag anlände en äldre dam med tåget. Med två väskor och en ryggsäck kämpade hon sig fram till en av de vita bilar som det med stora bokstäver står ”Siljan Taxi” på. Fyra (4) taxibilar fanns parkerade på rampen utanför stationsområdet. Utan att kunna höra vad som yttrades mellan denna dam och chauffören sågs hon sedan tyngd till sinne och själ komma släpande med sina väskor och ryggsäcken från stationen in mot samhället. Siljan Taxi med chaufförer stod kvar, overksamma, förbjudna att ta upp resenärer.

Ett nytt uttryck florerar i folkmun: ”Vi har fyra kommunalråd i Rättvik men ingen taxi”.

 

Caféer som Fricks Konditori är ett samhälles mötesplats i likhet med ”Siljans Konditori” i Leksand, ”Hammars” i Falun, ”Walléns” i Östersund, ”Elsa Andersson” Norberg, ”Ofvandahls” Uppsala, ”Vete-Katten” i Stockholm och många, många flera.

Här möts alla kategorier av människor, kanske lägger vi på ett hekto då och då, om vi frossar. Men framför allt; konditorierna är offentliga forum där var och en av oss kan sitta ensam eller i grupp med en kopp kaffe. Och vill vi, kan vi komma till tals med medmänniskor som stannat upp för njutning och reflektion. På samma sätt kunde det vara i Boda kyrka en söndag kl 11. Själv väljer jag dock caféet i stället för kyrkan.

Till båda alternativen gäller att gå, cykla eller åka bil. Taxi är uteslutet.

 

Anders Lindström

 

 

tillbaka till sidan Artiklar