Kummelby Förlag & Produktion

 

Eric Ericson in memoriam

REFLEKTIONER I SAMBAND MED ERIC ERICSONS MINNESHÖGTID/BEGRAVNING I STORKYRKAN DEN 18 MARS 2013

 

 

Under en av de vackraste vårdagarna, innan Kung Bore med kyliga vindar och snö plötsligt åter drog fram över Stockholm, var det som en stor skara körvänner styrde sina steg till Storkyrkan i Stockholm för att ta farväl av f.d. läraren, vännen, förebilden och körledaren, professor Eric Ericson.

Måndag den 18 mars var det, och Storkyrkan fylldes av, körsångare, tonsättare, körledare, instrumentalister, lyssnare och anhöriga. Det stora antalet i olika generationer, var människor för vilka Eric Ericson under sitt långa liv kommit att betyda mer än de flesta inom körmusikens område. Redan ett par timmar innan hade det samlats folk i caféer och restauranger i närheten. Andra köade upp i vårsolen utanför katedralens portar.

På något sätt kan man reflektera över att det är just vid en människas död som man samlas så många till en begivenhet som detta? Men hur många har inte låtit sig inspireras, sjungit under, eller suttit i lära hos Eric Ericson. Hur många körledare har inte tagit till sig äldre och modern repertoar genom att sitta med i Ericsons körer för att sedan föra musiken vidare till nya generationer. Och hur många tonsättare har inte fått sina verk framförda, ja, under stundom av så komplicerad och svårtolkad natur att det kanske endast blivit framfört genom Eric Ericsons försorg.

 

När så denne nestor, 94 år och med ålderns rätt stigit av arenan, och nu även lämnat livet för att åter bli mull, står vi alla hänförda över vad han betytt och gjort för oss under ett långt liv. Vi hänförs över det vokala arv vi fått att förvalta genom Eric Ericson och som av honom lyfts fram och på ett konstnärligt sätt förmedlats, inte bara till oss här i Sverige utan runt om i världen. Att vara med i minneshögtiden var att samlas, känna igen vänner, prata med varandra, men framför allt att hedra minnet av Eric och i andanom känna tacksamhet för allt han har betytt.

 

I Storkyrkan stod den vita kistan i koret omgiven av sex höga levande ljus samt med platser för de anhöriga närmast intill. I vänstra främre korgången, och med 1400-tals skulpturen Sankt Göran och Draken som dramatisk fond, var Orphei Drängar placerad. På motsatta sidan, i den del som är ett sidokapell till höger om mittkoret, befann sig Eric Ericsons kammarkör och Drottningholms Barockensemble. Och på orgelläktaren sångerskan Hanna Holgersson samt organisten Anders Bondeman som varit kollega med Eric Ericson, bl.a. St. Jacobs kyrka och på Musikhögskolan. OD leddes av dirigenterna Cecilia Rydinger Alin, Robert Sund samt Kammarkören av Fredrik Malmberg.

 

I denna historiska miljö, utan pompa eller ståt eller präster i ornat, genomfördes minneshögtiden under former som satte sig djupt i allas hjärtan. Kraften i engagemanget och den andliga närvaron var påtaglig: Musik av Bach, Strauss, Reger, Brahms fanns med i programmet, och vi fick ta del av svensk körlyrik där den framfördes som allra bäst; Wikanders ”Kung Liljekonvalje”, Stenhammars ”I Seraillets Have”, Alfvén ”Skogen står tyst”, ”Glädjens blomster” med flera verk. Frågan är väl om OD någonsin klingat så vackert som vid detta tillfälle.

 

Sammanhållande muntlig länk genom det hela var prästen, f.d. OD-isten, Hans Erik Graf som vigde till sista vilan och även sammanfattade Erics liv med strofer ur Frödings ”Kung Liljekonvalje”, Karlfedts ”Snabbt jagar stormen våra år” och inte minst Tage Danielssons ode till Eric Ericson:

 

”Hin onde kan betvingas av hin gode.

Hin gode segrar med musikens makt.

Du Eric Ericson, om du ej stode och sloge

så alla stämband gå i takt

var utan dej Hin gode stode OD.

Du högsta chef för ljudets riddarvakt

eldsjälarnas Rolls Royce varmed vi liftar

det är som gladdes luften när du viftar.”

 

Begravningshögtiden blev självfallet en formidabel musikalisk hyllning till Eric Ericson men också till Bach och inte minst svensk körlyrik som under defileringen klingande bland Storkyrkans pelare och vitkalkade tegelvalv. Underskönt och väl anpassad, växlades körsången med barockinstumentens ”Air” av Bach, solosång från läktaren och inte minst Bondemans finstämda improvisationer där både Lidholms ”Laudi” och ”O hur saligt att få vandra” vävdes in i hans mästerskap vid orgeln. Och visst är det befriande att i en nationalhelgedom som Storkyrkan få uppleva att ”Människa du är någon”, vilket Eric Ericson var för så många av oss. Och sällan har väl sången klingat så högtidligt, kraftfullt, och befriande som när kistan, av unga familjemedlemmar, bars ut att gravsättas på Skogskyrkogården, under psalmen ”Lär mig, du skog, att vissna glad en gång som höstens gula blad”.

 

Efter högtiden i Storskyrkan förflyttades, ca fyrahundrafemtio personer, i abonnerade bussar till Eric Ericsonhallen (f.d. Skeppsholmskyrkan) på Skeppsholmen. Där serverades förfriskningar i form av vin sandwich, kaffe, bakelser och ytterligare körsång med Gustaf Sjökvist och Håkan Sund som ledare, mingel och allsång, bl.a. med sånger av Evert Taube, allt i Eric Ericsons anda. I sitt tal där, berättade en av Eric Ericsons döttrar att Taube och hans sånger alltid varit älskade och stått högt i familjekretsen både i det enkla familjelivet och vid fester och sammankomster.

 

April 2013 Anders Lindström

 

tillbaka till sidan Artiklar