Kummelby Förlag & Produktion

 

RECENSION av biskop Thomas Söderbergs Herdabrev

 

 

Västeråskatedralen. Foto: Anders Lindström

 

samt kommentar till sveriges biskoparnas utskick av Luthers Lilla Katekes till prästerna.

 

När biskopar tillträder sitt ämbete, sin tjänst, författar de vanligtvis ett ”herda”brev till sina församlingar och medarbetare. Det kan vara en programförklaring inför det kommande ledarskapet i respektive stift. I församlingarna finner vi också titeln kyrko”herde” som ett pastoralt uttryck för chefen som ska styra över sin ”hjord” av anställda.

Språkformen ”herde” förutsätter således att det finns en ”hjord” med ”får” respektive ”lamm” som utgör sin del i den pastorala hierarkin.

Fårets status i förhållande till herden har i alla tider varit utomordentligt låg, lammets ännu lägre samtidigt som dessa varelser, för herdens, boskapsägarnas välbefinnande varit viktiga att vårda sig om, att inte låta ett enda gå förlorat, enligt bildspråket i Bibeln.

Här några axplock och uttryck: ”herden för sin flock i vall”, ”herren är min herde”, ”from som ett lamm”, ”O Guds lamm som borttar världens synder”, ”dum som ett får”, ”fåraktig” ”fårskalle”, ”familjens svarta får”, ”lammet som låter sig klippas”, ”offerlammet”, ”Guds rena lamm oskyldigt på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig, fastän du var föraktad”, ”stå inte som ett menlöst får (fån), gör något” d v s epitet och uttryck som tydligt visar vad det är fråga om: att leda eller ledas!

 

I Kunskapens bok finner vi ”att de vilda fåren är livliga, modiga och kloka djur, under det att tamfåren under årtusendens lopp förlorat dessa egenskaper och blivit förslöade och fega”, vidare i samma uppslagsbok; ”den egentliga orsaken till fårens tämjande kan man också söka i religiösa föreställningar emedan de betraktas som mycket lämpliga offerdjur.”

Det är inte utan att reflektioner uppstår när vi i inom kyrkans sfär talar om herdar respektive får och lamm.

 

Så har biskopen i Västerås stift kommit, inte med ett brev utan en bok på 150 sidor som han benämner ”Herdabrev till Västerås stift”, därtill lyxutformad med omfattande textutrymme i layouten samt biskopslila statusfärg och vapensigill, ”…alltså arbetar vi vidare”.

 

Vad innehåller då denna spatiöst utformade skrift? Självfallet innehåller den positiva tankar om trossamfundet Svenska kyrkans roll i samhället. I Prologen öppnar han med att referera till 1 Samuelsboken 7:12 om hur Samuel utbrister:”Ända hit hjälpte oss Herren” och att det var ett uttryck för hur Samuel upplevde Guds närvaro i historien. Så långt må man väl hålla med. För vi får väl tro att Samuel verkligen reste Even-Haeser/hjälpstenen med texten ”Ända hit hjälpte oss Herren”.

Men på vilket sätt hjälpte Herren? Detta framgår inte av Söderberg. I stället kommer teologiska formuleringar om gudsvind över vatten, Guds kärlek i nåd, korruptionen inom oss, liv i synd och myten ur Johannesprologen om ordet som blev människa, och om Jesus som för att övervinna synden och dess resultat älskade oss tillbaka till Gud och om att leva i nåd inte tack vare något vi själva kan göra utan tack vare Guds kärlek och om skapelsens återupprättelse…………

 

I huvudsak handlar ”herdabrevet” om ”statskyrkan” och dess roll, före och efter 1980, d.v.s. två ”regementen” i samhället, som han uttrycker det, och återkommer till ofta. Söderberg ondgör sig över skatteverket som i deklarationerna specifierar hur mycket folk betalar till kyrkan och anser att detta i religionsfrihetens namn är odemokratiskt. Folk blir ju varse vad dom betalar vilket ”fungerar som effektiva utmaningar till utträde ur Svenska kyrkan” anser biskopen: ”så bör inte en demokratisk stat med ansvar för religionsfriheten handla”. Statskyrkoprästens privilegietänkande sitter kvar än, kan man se.

Och vad tankarna om kyrkans värdegrund gäller, som väl borde fått plats på det outnyttjade pappersutrymmet i detta Herdabrev, dessa avfärdar Söderberg med följande ord: ”Här är inte platsen för att försöka reda ut de komplicerade frågorna om tro och vetande, religion och vetenskap, som är centrala frågor i mötet mellan livsåskådningarna.”

Ja, så står det: Människor som reflekterar över trosbegrepp, och om de över huvud taget ska fortsätta att vara med i trossamfundet Svenska Kyrkan, av trosskäl, avfärdas med dessa ord av biskopen i Västerås stift.

 

På några ställen är dock citat hämtade ur Jesu liv och om hans förebild för hur vi människor ska förhålla oss till varandra. Glädjande nog nämner han Jesus också som den som befriar och upprättar människor i stället för talet om offerlammet. I övrigt är det präster, biskopar, utredare, statistiker, lagar och förordningar som citeras.

 

Söderberg skriver också: ”Det går över huvud taget inte att förstå begreppet församling utan att tänka på termer av gemenskap och så har det varit sedan kyrkans äldsta tid och så är det i dag”. Visst ligger det något i detta! Men i långliga tider har denna ”gemenskap” utgjorts av tvång och maktutövande av kyrkan mot oliktänkande! Här sopas mycket under mattan; inkvisitionen, häxprocessernas tid, ja långt in på 1900-talet florerade utöver satsmakten också en prästmakt över folket i Sverige. Söderberg säger vidare att ”Svenska kyrkan varit här i landet och följt detta folk sedan tidigt 1000-tal”. Sanningen är att kyrkan inte följt, utan styrt folket. Och när man inte längre kan styra över folket, styr den över sina egna, till och med på oskäliga grunder, som nyligen skett av domkapitlet i Västerås stift.

 

I mångt och mycket är det friheten från kyrkans lögn, hyckleri och åsiktsförtryck som gör att människor utanför kyrkan, när de i dag har möjlighet att välja själva, vänder den ryggen. Det är inte svårt att förstå detta efter vad som hänt, och med den bråte som än finns kvar i den ”kyrkliga” ryggsäcken. Därför är det nödvändigt även med teologiskt nytänkande inom kyrkan. Och i sammanhanget, skulle jag vilja säga, att lyssna på människor/präster som vågar uttrycka kritik och blotta sina egna tankar i trosfrågor. Men här säger Söderberg i det som han kallar ”Kyrkans självkritiska ovana”: Att söka orsakerna till vår kyrkas skada huvudsakligen inom kyrkan själv är inte realistiskt. Inte heller torde boten av den skadan stå att finna enbart inom kyrkan själv.” Inte enbart, men i mycket!

 

Som den gudist Thomas Söderberg tycks vara, formulerar han sig också som om han vet vad Gud är och gör. Detta framgår i bokens första infliksblad: ”Det är Gud som har en vision”, ”en framtid buren av det Gud själv gör” och att ”Gud har en kyrka…. ”i kampen för Gudsrikesvisionen” ”i kampen för upprättandet av det goda, kärlekens makt mitt under det ondas segertåg”. Men kärleken ges inget egenvärde. I Söderbergs och kyrkans teologi sammankopplas kärleken med ondska, korruption och synd, precis som ordet sex som hamnat i sällskap med våld och låga gärningar. Samtidigt påstår han motsägelsefullt att vi inte kan göra något själva. Men, framhåller han även ödmjukt, det ska sägas, att ”Kyrkan lever i tro på detta och i hoppet om kärlekens slutliga seger”. Men när och hur det ska ske vet han dock inte så mycket om.

 

Tillbaka så till Samuel i Gamla testamentet och ”Ända hit hjälpte oss Herren”. Var och en som läser detta och särskilt ett antal sidor tidigare i texten, d.v.s. innan Samuel konstaterar att ”Herren hjälpt honom”, kan tydligt se på vilket sätt Herren bistår med sin hjälp: Hat, hämnd, våldtäkter, dödande, utrotning, förintelser, krig, offer, hemsökelser, utplåningar maktkamp mellan män, stammar, klaner, benjamiter, filisteer, israeliter florerar! Det är ingen hejd på vidrigheterna som skildras just på dessa sidor i G.T. Alla slåss för sina gudasymboler, vilka ska hållas heliga, precis som den lutherska kyrkan håller fast vid sitt avrättningsredskap med sin makabert uppspikade Jesus som också dyrkas och helighålls i våra kyrkor.

Och dessa klaner och folk ber till sin gud om hjälp att förgöra fienden. Så gör självfallet även israeliterna och tusentals och åter tusentals människor massakeras och förgörs i Herrens namn. Detta och inget annat är det som Samuel tackar Gud för när han sätter upp monumentet med texten ”Ända hit hjälpte oss Herren”. Och nu vill Thomas Söderberg i sitt ”herdabrev” att kyrkfolket i Västerås stift ska ha detta som förebild; …alltså arbetar vi vidare!

 

Söderberg avslutar sin prolog med ord som ”Guds nåd och kärlek och att vi inte kan göra något själva”. Varför nedvärdera människans förmåga och blanda ihop begreppen i detta, jag skulle vilja säga, teologiska, pladder: ”efter döden på korset och efter Jesu uppståndelse började de vittna om Guds nåd och kärlek, om möjligheten att leva i denna nåd – inte tack vare något vi själva kan göra utan tack vare Guds kärlek som blivit synlig i livet självt och genom Jesus Kristus”.

Även Jesus nedvärderas i sammanhanget! Jesus bad inte om att bli uppspikad eller offrad på ett kors. Jesus avrättades på grund av sitt hot mot makthavarna och för sina åsiker!

 

Till råga på allt har nu kyrkostyrelsen via sin biskopar skickat ut Luthers lilla katekes till alla präster, i modern ”förföriskt” utformad layout. Och innehållet! Vad är då innehållet i denna skrift? Kortfattat kan man säga: Ordning och reda, frukta och lyd överheten, kasta skulderna på Jesus (guds slaskhink), drick hans blod, ät hans kött, med andra ord; var kannibal så tillfredställer du Gud. Annars gäller ständigt hot om straff eller möjligtvis ”nåd”. Vidare sammankopplas ordet frukta med ordet älska i ständig upprepning. Det är vad prästen i Kummelby kyrka, Sollentuna, förmedlade till dopföräldrarna. ”Aga gärna barnen, men gör det med kärlek”! Ordet frukta betyder enligt ordlistan = vara rädd för, rädas, ängslas för sitt liv, vara rädd för att bli dödad, hysa vördnad för, permanent känsla av stark oro.

 

Vidare i sin 1500-tals syn, lägger Luther grund till kyrkans nedvärdering av människan och som vi genom dess prästerskap tvingas dras med än i dag, som här till synes: ”utan att jag förtjänar det”, ”som har befriat, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, från alla synder, från döden och från djävulens våld med sitt heliga och dyra blod med sitt oskyldiga lidande och sin död”. Vidare inpräntar Luther i oss att tro ”att vi inte av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, vår Herre, eller komma till honom”, förstärkt med ”Det är visst och sant”, och att ”vi är inte värda något av det vi ber om, har heller inte förtjänat det utan vi ber att Gud vill ge oss allt av nåd. Vi syndar dagligen mycket och förtjänar inget annat än straff”.

Ordet nåd enligt ordlistan = efterskänkande eller mildrande av ådömt straff, leva på någons barmhärtighet, Guds förlåtande kärlek. nådaskott, nådastöt, nådatid, nåde, nådegåva, nådemedel nådig, min nådiga, d.v.s. den nedvärderade och förminskade människans underdåniga förhållande till överheten. Andra ord är synd, makt, vanmakt, ja, alla dessa ord som så flitigt används inom kyrkan.

 

Är detta verkligen vad trossamfundet Svenska kyrkan ska hålla på med 2011?????, eller låt mig få säga: Detta är vad trossamfundet Svenska kyrkan uppehåller sig med i dag!

 

Skriften innehåller därtill åter en mängd teologiska synteser om Guden som straffar med ena handen och älskar med den andra, d.v.s. till dags dato uppdaterade floskler som gör att vi endast kan ana hur människorna hade det som levde under kyrkans förtryck i gamla tider. Och som Luther visserligen i sitt uppror mot katolska kyrkan och dess avlatsbrev m.m. kämpade mot, tack och lov, ruskigheter som prästerskapet sysslade och sysslat med i långa tider och som bl.a. bekostat byggandet av Peterskyrkan, denna skammens centralhelgedom Nr 1 i Rom.

 

Allt detta var måhända relevant för fem hundra år sedan, med den världsbild som då rådde bland makthavarna. Jag tror dock inte det, i vilket fall inte ur fårets synvinkel. I dag kan man inte säga annat än att denna teologi är förödmjukande otidsenlig. För att förstå detta behövs inte ens teologisk examen. Och om nyttan av att skicka ut denna Lutherskrift som andlig lektyr, kan man också undra? Hur tänker man egentligen? Varför inte initiera forum för teologer att tänka om, se möjligheter i stället och att det är nödvändigt för kyrkans överlevnad. Kyrkan måste tänka om, även teologiskt, om den ska kunna återupprätta ett trovärdigt anseende bland människor.

 

Eller är det verkligen biskoparnas önskemål att kyrkans medarbetare ska ta till sig detta som Luther lyckades åstadkomma. ”En skrift som i all sin enkelhet sammanfattar det centrala i kristen tro” heter det. Och det Luther skriver ”Om Kristi nattvard. En bekännelse 1528” kan man bara sucka över ännu mer.

 

 

Så till sist, vad är kyrkans uppdrag här och nu. Enligt biskop Tomas visionära budskap i sitt Herdabrev är det: ”Business as usual”!

 

Anders Lindström,

dirigent, fidigare musikkonsulent i Västerås stift, Axel Muntheforskare

 

tillbaka till sidan Artiklar