Kummelby Förlag & Produktion

Hur kom det sig med Munthe?

På förfrågan från medlemsbladet San Micheles Vänners redaktör Gideon Gerhardsson om jag skulle vilja berätta om mitt Axel Munthe-engagemang svarade jag ja, utan att tänka efter alltför mycket! Men svaret förpliktigar, så nu har jag suttit hemmavid och sökt formulera vad som ligger till grund för mitt stora intresse för Axel Munthe, hans värld och vad detta inneburit för mig och förhoppningsvis också kan innebära för andra Munthevänner.

 

Som för så många andra började det med en vistelse i Villa San Michele på Capri. Jag hade kommit till Capri för första gången, till den ö som jag senare valt att kalla ”Lycksalighetens ö!?, just precis, med både utropstecken och frågetecken.

Som nybliven gäst kom jag att ”drabbas” av Axel Munthe oavsett jag ville det eller ej! Det började med en säregen känsla av att vistas i en miljö där en mycket speciell människas själ fortfarande hade sin hemvist. Det är ju länge sedan Axel Munthe lämnade jordelivet men jag upplevde att hans ande fanns där, inte minst för att påverka människor med sinnen öppna för sådan påverkan. Känslan kom så småningom att omformas till frågor som blev allt mer påtagliga för mig: Vem var denne märklige person? Vilka drivkrafter förde denna enstöring framåt i livet, vilka mekanismer fick läkaren Axel Munthe att ända in i det sista kämpa, att vilja något, att vara kreativ som människa, trots sitt svårmod, sin dödsångest? Vad var det som gjorde att det tog mer än nittio år för denne lungsiktige, enögde, kroniskt sömnlöse, astmatiske, hypokondriker och agnostiker att dö? Och vad fick denne man att till sin vän, ärkebiskopen Nathan Söderblom säga: ”Om ni kan få mig att tro på vad ni tror, skall jag gladeligen skänka Er mitt återstående öga” och att i samma andetag deklarera: ”Altaret till den Okände Guden står alltjämt upprätt bland ruinerna av min barnatro”!

 

Frågorna kan inte besvaras, men vi kan urskilja positiva och negativa karaktärsdrag hos Munthe som präglade hans sinnelag och kom till uttryck i hans relation till omgivningen, inte minst kvinnorna, ja, särdrag som påverkar oss än i dag. Vi finner egenskaper hos Munthe som motiverat och burit honom genom ett sekel fyllt av oro, hat, krig, sjukdom, död och sorg, men också framtidstro, glädje, lust, självförverkligande och omsorg om medmänniskan.

 

Även om Axel Munthe inte var religiös i vanlig bemärkelse, var han andlig till sitt väsen. Han hyste stor respekt inför dem som brottades med sin tro, eller roll som människa, rik som fattig, välbärgad eller utarmad. Han kunde lyssna, men var också kritisk mot dem som hyste ogenomtänkta uppfattningar om livet och dess utformning. Schablonmässig gudslydnad stod honom mycket främmande.

 

Hela sitt vuxna liv var han upptagen av frågorna kring döden. De följde honom ständigt, han blev aldrig färdig med dem, bara färdig med att dö, vilket, enligt honom själv, tog ett helt liv i anspråk. Dessa bilder om sig själv och som Munthe efterlämnat åt oss, leder osökt fram till en djupare fråga att reflektera över: Är hoppet hos oss människor större och starkare än tro och kärlek? Sammanfattningsvis har jag fått flera skäl till reflektioner om vad som är positivt för oss här och nu, oavsett vi sitter i solnedgången på Capri, i Rättvik, eller någon annanstans.

 

Allt detta ”ramlade över mig” på Capri, särskilt under vandringarna kring Villa San Michele och i omgivningarna av Torre Materita. Med ringa kunskap som utgångspunkt men inspirerad av ett andeväsen som berörde mig, beslöt jag mig för att gå på djupet, att om möjligt ”krypa under skinnet” på denne mytomspunne legend. Jag ville levandegöra frågor som fått näring ur en känsla. Så började jag läsa böcker av och om Axel Munthe varav de flesta stod att finna i Villa San Micheles bibliotek. Eftersom jag är musiker gick jag också igenom notmaterialet i Villa San Micheles ”Foresterians” musikbliotek och Skandinaviska föreningen musikbibliotek i Rom för att se om jag kunde finna spår av sångaren, pianisten Axel Munthe.

 

Intresset för Musikbiblioteket på San Michele förde med sig att jag fick i uppdrag att ställa i ordning detta, d v s gå igenom hela notmaterialet, lägga in allt i mappar och pärmar och placera det stående i hyllorna i instrumental och vokal besättningsordning för att därmed också hindra materialet att påverkas av fukt och kyla i det omväxlande klimatet på Capri. Självfallet har all musik förts in på data så att materialet blivit tillgängligt genom att söka i programmet FileMakerPro men också för att i framtiden bli tillgängligt genom Stiftelsen San Micheles hemsida. Biblioteket består främst av kammarmusik, pianoverk, solosång samt körmusik fördelat på ca 4250 titlar. Biblioteket är också uppbyggt så att musikböcker och inspelad musik i fortlöpande ska kunna läggas in. Självfallet är detta till stor hjälp för de musiker som kommer till San Michele.

 

Någon musik med direkt anknytning till Axel Munthe finns inte; typ skrivna verk eller kompositioner. Däremot finner man som nämnts sånger och kammarmusik som stod Munthes hjärta och musikalitet nära, men som i princip donerats av närstående personer och vänner. För övrigt innehåller musikbiblioteket just sådant som efterlämnats av stipendiater och gäster som vistats i Villan. Till dessa hör flera tonsättare.

 

Det var också denna tid som mina vandringar på Capri tog sin början. Från att ha varit ett allmänt turistnöje för mig, kom vandringarna att bli en kombination av nyfikenhet, motion, meditation, ibland dialog med vandrarvänner. Så småningom fick jag även tillgång till arkivet på Villa San Michele, under Anne-Marie Kjellanders tid som intendent. Jag läste och kopierade allt jag kom åt. Samma sak skedde på Hildasholm, Riksarkivet, Kungliga Biblioteket, Skandinaviska Föreningens bibliotek i Rom m fl bibliotek och platser. Allt bearbetades sedan i hemmet i Dalarna och i samband med vistelser på Capri. I all den kunskap jag tog till mig började plötsligt tanken relatera min egen borgliga uppväxtmiljö i en prästgård i Skellefteå till Axel Munthes barndom. Kanske även sökandet i att förstå min egen far genom Axel Munthe, en tankeverksamhet som ännu inte lämnat mig. Däremot kan jag inte påstå att jag identifierat mig med Axel Munthes dödsångest.

 

Efter att ha skapat vettiga system för mitt arbete, skrev jag in allt på data: brev, skrivelser, essäer, texter, av och om Axel Munthe. Människorna kring honom och uppgifter om dessa matades också in. Tidningsartiklar, intervjuer, foton, ja, allt tänkbart har katalogiserats för att kunna hittas oavsett vilken utgångspunkt man söker från.

 

Detta arbete som planerats i flera år kunde börja realiseras 2003 när jag ur Helge Ax:son Johnssons Stiftelses fond fick möjlighet att bygga upp vad som nu går under namnet ”Muntheana”. Detta ”Muntheana” omfattar i första hand en ca 650 sidors faktabeskrivning av Axel Munthes liv i tidsordning med därtill relaterade viktiga händelser, allmänt. 40 A4-pärmar med kopierade brev, skrifter, plats- och historiebeskrivningar, faktauppgifter, tidningsartiklar. 1000 foton från Capri, Rom, Lunghezza Pisa London, Hildasholm m fl Muntheanknytna platser. 500 svartvita färg fotokopior samt över 4000 källhänvisningar, allt inlagt på data som nu finns att tillgå i Villa San Michele på Capri.

 

Arbetet har också medfört omfattande studier av Capris historia vilket mynnat ut i en historiebeskrivning om Capri. Detta har i sin tur mynnat ut i en guidebok ”Lycksalighetens ö”, 24 vandringsbeskrivningar på Capri med undertecknad som ciceron, som nu ligger färdig för publikation.

 

Ur denna min fördjupning och ur detta ”Muntheana” har berättarföreläsningar med bildspel kring Axel Munthe och hans liv vuxit fram och jag erbjuder föreningar och organisationer med intresse för Munthe detta. Min berättarafton har fått namnet ”Axel Munthe, en sann Europé”. Föreläsningarna kan i viss mån varieras att handla om Munthes liv i allmänhet, men också om hans förehavanden i Dalarna. I Dalarna har jag f ö skrivit fyra artiklar om Munthe och Hildasholm införda i Falu-Kuriren. Vill du veta mer om Hildasholm, klicka här: www.hildasholm.org

 

Avslutningsvis vill jag också berätta om uppkomsten till mina skriverier och Vandringar på Capri: Det var knepigheter jag mötte när jag första gången skulle ta mig från flygplatsen i Neapel, genom staden, till hamnen, rätt hamn, rätt biljettlucka, rätt båt i rätt tid mot Capri för att slippa övernatta i Neapel. Väl framkommen på ön Capri gällde det dessutom att från Marina Grande ta rätt buss till Anacapri och där finna gångvägen med allt pick och pack för att om möjligt komma fram till Villa San Michele innan alla slutat för dagen, porten låsts, mörkret fallit på och alla gått hem. Denna förflyttning upplevde jag som ett aktstycke av den högre skolan att klara av. Det räckte således inte med att vara erfaren resenär med is i magen utan det behövdes också lite levnadskonst med sinne för folkliv och oförutsedda händelser på sydliga breddgrader. Till detta kom havet, det ljuvligt lockande men ack så lynniga som understundom vredgat sätter var och en av oss i respekt och tvingar till ödmjukhet oavsett viktiga tider att passa. Det blev en ”lathund” en hjälp för resenärerna på väg till och från Villa San Michele i god samverkan med svenske konsuln. Dock inte Evert Taubes kapten Fredrik Adelborg utan konsulerna Anne-Marie Kjellander och hennes efterträdare Peter Cottino.

 

Ja så har det gått till och detta är min berättelse om hur Axel Munthe´s ande på sitt märkliga sätt tog sin boning i mig.

 

För ytteligare information rekommenderas Stiftelsen Villa San Micheles hemsida www.villasanmichele.eu. Under rubriken Axel Munthe finns inlägg av olika författare. Mina egna har rubrikerna: "Axel Munthe Svarar", "Musikälskaren" samt "Muntheana" som innehåller ett flertal inlägg om Munthe. Du kan också bara gå ut på nätet och söka på ordet Muntheana.

 

 

Anders Lindström

 

tillbaka till sidan Artiklar

tillbaka till sidan Capri

 

tillbaka till sidan Axel Munthe