Kummelby Förlag & Produktion
Familjekören Lindström
Embriot till familjekören Lindström 1960. Fr v Erik, Karin, Gunnar, Olle, Göran och Anders. Fotograf okänd.
I vårt hem i Skellefteå hade vi egentligen ingen familjekör, men kyrkokören i St Olovs kyrka med sina ledare Gustaf Carlman, Per-Erik Styf och senare Ulf Sundman var stora förebilder för oss barn i familjen. Senare kom ungdomskörledaren Kerstin Öberg in men då hade jag Anders lämnat stan. För övrigt var det ju i kyrkan vi prästbarn skulle vara på söndagarna, annars fick vi lov att stanna hemma, inomhus.
Kyrkokören i Skellefteå stadskyrka 1945 med sin dåvarande ledare organisten Gustaf Carlman. Fotograf okänd
Som ung kyrkobesökare lärde jag mig tidigt uppskatta det som försiggick längst bak i kyrkan, mycket mer än vad som skedde där framme. På den tiden stod ju kören alltid på läktaren och sjöng. Och orgeln med sin glittrande pipfasad med hundratals änglar klingade "himmelskt" i en ung parvels öron. Ja musiken gav mig så småningom mod att våga mig upp till läktaren. Och som pilt fick jag sitta bredvid organisten och följa hans spel som skedde med både händer och fötter. Och kören, ja, basarna längst bak sjöng så djupt och mäktigt att jag bara häpnade. Häpnade gjorde jag också över att organisten, i detta fall Gustaf Carlman, hade en stor skylt på en stång som det stod AMEN på. Den höll han upp varje gång prästen blev långrandig framme i sin predikstol.
Läktaren som den såg ut när jag var barn med orgeln och dess glänsande pipfasad med hundratals änglar i mässing som prydde dess överdel. Fotograf okänd
I Skellefteå landsförsamling fanns en ungdomskör som leddes av pianohandlaren och kyrkosångaren Oskar Johansson, och jag avundades ungdomarna som var med där, bl.a. kantor Stenlunds barn och prästflickorna Boström som redan då lät höra ifrån sig. Det skulle dröja innan Kerstin Öberg i ”stan” började sin beundransvärda insats med sång för ungdomar i St Olov, eller stadskyrkan som den kallades då.
Men senare när vi Lindströmmare vuxit upp, bildat familjer och inte minst firade jämna födelsedagar, brukade vi sjunga i kör i vad som gick under namnet ”familjekören”. Alla var vi ju genom vår uppväxt och anknytning till kyrkan mer eller mindre erfarna körsångare, precis som flera av våra barn också blivit. Av naturliga skäl, förmodligen, tog jag Anders på mig uppgiften att leda denna ensemble vars samtliga deltagare hade efternamnet Lindström, på så när som en: Anders, Berit, Carin, Gunnar, Göran, Ingvor, Karin, Lena, Olle, Pontus, någon kanske glömd.
Vad sjöng vi då? Det kunde vara enkla körsånger anpassade till årstiden. I övrigt jul- folkvisor eller körhymner som i princip alla kände till.
Sista gången vi hävde upp våra strupar var i maj 1986 i en festvåning på Haga när vår bror Olle bjudit in till sin 50-årsfest. Ett senare tillfälle ägde också rum i Uppsala Domkyrka vid min egen 50-årsdag, då med carols och många andra körsångare utöver familjen, bland andra Mikaels Vokalensemble. Ja, så var det med familjekören Lindström!
Anders Lindström.