Ett sekel med musik i Västerås stift               

                ARTIKEL I VÄSTERÅS STIFTS JUBILEUMSBOK 1905-2005. Jubileumsboken med denna artikel och tillhörande färgbildrer finns tillgänglig via www.svenskakyrkan.se/vasteras stift 

Musikkonsulent Anders Lindström, Rättvik, berättar om den musikaliska utvecklingen i stiftet under 100 år. (Västerås stifts Jubileumsbok 2005)

Sången har alltid varit viktig för människors uttryck och engagemang i kyrkan. Psalmboken är också den sångbok som funnits tillgänglig ute i bygderna och i Dalarna har många av dess melodier fått sina speciella ”dialekter” via lokala spelmanstraditioner. I skolorna fick alla barn lära sig psalmer utantill ända fram till mitten av förra seklet och så har det varit i de flesta av Västerås stifts församlingar genom åren.

När nu Stiftsboken presenteras för hundrade gången känns det motiverat att göra en utflykt tillbaka i tiden för att se, och i andanom kanske också höra, hur musiken och sången i stiftet tagit sig uttryck under seklet som gått.

För att ansvara för musiken och leda församlingssången har församlingarna sedan lång tid tillbaka anställt kantorer och organister, det vill säga särskilt utbildade musiker, vilka från början gick under namnet klockare. En klockare skulle i gamla tider bedriva skolundervisning, sköta klockringningen, leda församlingssången, traktera orgeln samt betjäna prästerna. Titeln avskaffades officiellt 1947, men än i dag förekommer befattningen i vissa församlingar men med andra uppgifter av administrativ karaktär.

När klockarbefattningen försvann, skapades i huvudsak två nya tjänster inom kyrkan med inriktning på musik: Den ena, kantor (skolkantor, senare kyrkokantor) som blev en befattning för mindre församlingar främst på landsbygden, samt organist (domkyrkoorganist) med utbildning från Musikaliska Akademin för tjänst i stadsförsamlingar och större landsförsamlingar (stiftsstäder). Dessa båda befattningar är aktuella än i dag i kyrkan. Under senaste åren har även en ny typ av tjänst börjat introduceras, nämligen musikpedagog. Övergripande benämning för musiker anställda i kyrkan är dock kyrkomusiker, rätt och slätt.

Kantorns och organistens uppgift var således att leda församlingssången vid gudstjänsterna vilket skett och sker främst med orgelns hjälp. En lika viktig uppgift har varit att leda kören eller körerna i församlingen. Fanns ingen kör var det kyrkomusikerns uppgift att bygga upp sådan verksamhet. Som vi ska se, under de hundra år som gått, har körarbetet varit något som kännetecknat verksamheten stort i våra kyrkor. Körverksamheten omfattar också arbetet med barn och ungdom. Att bedriva undervisning t ex orgelundervisning ingår också som en viktig del i arbetet.

Kyrkomusikerkåren i Västerås stift består idag av 29 organister och 111 kantorer, 93 kvinnor och 46 män. Åtta personer har annan tjänst, typ musikpedagog eller gamla formen av skolkantor. Enligt kyrkoförordningen ska det finnas minst en organist i varje kontrakt.

1900-1940

Den 29 augusti år 1900 gick dåvarande organisterna i stiftet samman och bildade en förening: Västerås stifts Organistförening med ändamål ”att arbeta för kyrkosången och kyrkomusikens höjande samt verka för gemensamma intressen, enighet och god anda inom kåren”. Dessförinnan fanns en intresseförening som hette Kyrkosångens Vänner vilken i första hand bestod av präster och kyrkomusiker. Organistföreningen kom att bli de yrkesmässiga musikernas organisation vilken i dag går under namnet Västerås stifts Kyrkomusikerförening och som utgör de anställda musikernas fackliga organisation i stiftet.

1924 tog domkyrkoorganisten i Västerås, Herman Lindqvist, initiativ till att bilda en sammanslutning för kyrkokörer i stiftet. Han ville skapa förutsättningar för dessa att komma samman och framföra större körverk, något som ju inte varit möjligt att göra lokalt i körer med endast några få sångare. Organisationen fick namnet Västerås stifts Kyrkosångsförbund

/VSKf/. Herman Lindqvist blev också den förste med uppdrag att leda denna ”storkör” i egenskap av förbundsdirigent som det så högtidligt heter. Första Kyrkosångshögtiden hölls i Västerås, oktober 1924.

Förbundskören (Stiftskören) kom att medverka vid många festhögtider och det skedde ofta, ja, så ofta att Carl Rogberg i Falun, Lindqvists efterträdare, tyckte att ”man saknade både kraft och medel till det myckna festandet” /protokoll 22/10 1932/. Men körsångarna hade en stark försvarare i biskop Ullman som vid ett tal i Västerås domkyrka inför Kyrkosångens vänner anförde följande: ”Här predikas så mycket, att man kan predika ihjäl folk”. Detta uttalande kom sedan att ligga till grund för djupgående diskussioner angående församlingssångens betydelse och i stort sett varje år genomfördes kyrkosångshögtider i olika församlingar: 1925 i Falun, 1927 i Västerås, 1928 i Leksand, 1929 i Västerås/Eskilstuna, 1931 i Hedemora/Söderbärke, 1932 i Köping/Stora Tuna...

1936 hölls en Rikskyrkosångshögtid i Västerås vilket betydde att kyrkokörer från hela Sverige samlades. Högtiden blev en storslagen manifestation av kyrkosångens livskraft när man framförde J. S. Bach´s Johannespassion i Västeråskatedralen. Från att körsången i kyrkan i huvudsak varit nationalromantisk till sin karaktär, skedde denna tid en omsvängning mot ett mera ”klassiskt” europeiskt inriktat sångutbud. Västerås stifts Kyrkosångsförbund bestod denna tid av 39 körer med 683 sångare.

1940-1960

Under krigsåren uppstod en markant nedgång i verksamheten. De flesta män var inkallade, körerna decimerades och det blev förbjudet att ordna bussresor i privat regi. Planerade kyrkosångshögtider ställdes in två år i rad. I stället genomfördes enbart ett par konserter i Nås och Dala-Järna kyrkor, platser till vilka man kunde ta sig med tåg. 1943 kom dock verksamheten i gång igen och högtid kunde hållas i Arboga med sex deltagande körer fördelat på 116 sångare. Förbundet bestod av 36 körer med 815 medlemmar.

Kring decennieskiftet 1950 skedde flera organisatoriska förändringar inom kyrkosångsrörelsen. Till nya förbundsdirigenter utsågs kyrkomusikerna Torsten Nilsson i Köping, samt Henrik Jansson i Sala. 1949 firades 25-årsjubiléum och nu fanns det 1.585 sångare fördelade på 71 körer i stiftet, en fördubbling på tio år.

Den folkliga koralen gjorde så småningom sitt intåg i församlingarna. Varianter på ”Den signade dag”, ”I himmelen i himmelen”, ”Säg mig den vägen”, ”Det blir något för barnen”, kunde höras i många kyrkor, ofta i arrangemang av kyrkomusiker med rötter i Dalarna som Anders Bond, Oskar Lindberg, Anders Jobs, Jan-Håkan Åberg m fl. En aktiv kör som kom att bli en förebild för psalmer i folkviseton var Krylbo Koralkör, en flickungdomskör som också kom att vistas mycket på Stiftsgården i Rättvik. Detta kan kopplas samman med att Henrik Jansson i Sala var en pådrivande kraft för ungdomskörernas utvecklig med flera samlingar för dessa på Stiftsgården. Men arrangemang av folkliga koraler klingade dock inte ofta på de stora kyrkosångshögtiderna; programvalen lades ut av herrar organister/förbundsdirigenter vars ideal låg på ett annat plan. Det var till och med så att förbundsdirigenten Henrik Jansson i Sala reserverade sig mot ”s k folkliga koralers framförande” vid jubileumshögtiden i Sala 1949. Men så småningom, inte minst i samband med Musik vid Siljans framväxt finner vi att de folkliga koralerna sprids i ett bredare sammanhang. Men den som kanske bidragit mest till detta är dalaprästen Jörgen Dicander som lagt ner ett omfattande arbete med att samla in och publicera Folkliga koraler och även Väckelsens sånger från Dalarna.

I början av 1950-talet skapades en sektion för barnkörer inom förbundet. Beslutet föregicks av djupgående diskussioner kring barnens möjligheter till sång i kyrkan och inte minst, som man ansåg, den undermåliga sångundervisningen i skolorna. Initiativtagare var Ebbe König, organist i Avesta. Verksamheten inleddes med ett barnsångarting i Rättvik den 2 juni 1951 med 300 deltagande barn och barnkörledare. Barnkörverksamheten kom att bli mycket omfattande och fick stor betydelse: Man försökte också skapa gemensamma högtider för både barn och vuxna, men detta blev för svårt  att hålla ihop organisatoriskt. I stället skapades egna barnkyrkosångshögtider som numera går under namnet Barnkördagar. Under 1950-talet samlades över 5.000 barn till 14 egna Barnkyrkosångshögtider i stiftet.

1952 hölls Kyrkosångshögtid i Hedemora. I programmen för dessa högtider hittar vi nu för första gången musik som framfördes på ”utrikiska”, t ex det för körsångare välbekanta körstycket ”Deo dicamus Gratias” av Gottfrid Homilius som sjöngs på latin.

En förnyelse skedde också på det liturgiska planet inte minst genom stiftsadjunkt Göran Fahlström som också var knuten till Stiftsgården. Genom honom kan man säga att den liturgiska väckelsen blev synlig i stiftet.

Under 50-talet initierades även musikkurser så kallade ”Kamratdagar” för präster och kyrkomusiker av organisten Torsten Nilsson i Köping. Första mötet ägde rum i Köping 7-8 mars 1953 och året därpå hölls kamratdagar på Stiftsgården i januari. Trots att endast 12 personer infann sig på Stiftsgården och trots motstånd från kyrkomusikerna att lägga kurser  mitt i vintern och så långt norrut i stiftet, kom dessa tillfällen att bilda grunden till vad som senare gått under namnet Fortbildningsdagar eller Januaridagar för kyrkomusiker som de också kallas.

1960-1980

Trender börjar nu märkas inom kyrkans musikliv och vi är då inne på 1960-talet.

1963 ordnas kyrkomusikdagar i Västerås med teman som ”Nutida musik”, ”Rytmiska koraler” och ”Liturgi inom kyrkan”. De tidigare kamratdagarna kom att övergå till renodlade träffar för kyrkomusiker och körsångare. Körarbete, gudstjänster, tonbildning och röstvård, renässansmusik var aktiviteter som fanns med i programutbudet denna tid.

1969 myntades ett nytt begrepp i hjärtat av Dalarna: Musik vid Siljan. Svenska Rikskonserter med producenterna Gunilla Friberger och Ingi Kirsebom i spetsen i samverkan med kommunerna och församlingarna i Leksand och Rättvik sådde frön i sommarmyllan vilket så småningom kom att bli Sveriges mest framstående sommarmusikfestival. Dalarnas Bildningsförbund med dess ordförande Agne Bäckström kom också att inta en central roll i verksamheten. Det hela utvecklas ur en redan befintlig form av sommarmusik; Orgeldagar i Leksand som leksandsorganisten Anton Lööv initierat och genomfört sedan ett antal år tillbaka. Musik vid Siljan har aldrig varit ett renodlat stifts- eller församlingsarrangemang. Men ändå måste man säga att musikkulturen i hemmen, byarna och kyrkorna runt Siljan, inte minst den folkliga, med alla dess yttringar bidragit stort till att Musik vid Siljan blivit vad det blivit. Här om någonstans har den folkliga koralen, andliga visan och spelmansmusiken synliggjorts och fått förnyad hemvist, inte bara vid konserter och gudstjänster i kyrkorna utan också vid stämmor, kurser och seminarier som anordnas i anslutning till Musik vid Siljan. Sedan ett par år tillbaka är även Mora församling och kommun medarrangör i Musik vid Siljan. 

I början av 70-talet bildades en sektion för Ung Kyrkomusik i Västerås stift. Inriktningen var sammankomster kring traditionell körmusik men också gospelsång och andlig visa för barn- och ungdomskörer. Denna tid hade vi också fyra kyrkosångshögtider per år i olika församlingar som kunde samla upp till 1000 sångare. Barnkyrkosångshögtiderna, fyra eller fem till antalet samlade lika många barn. I Arboga, för att ta ett exempel, har det länge satsats medvetet på barn- och musikprojekt för barn. En av drivkrafterna bakom dessa var Birgitta Rosenquist-Brorson, tidigare organist i Arboga.

Under 70-80-talet kom influenser från andra musikkulturer och anda länder att genomsyra verksamheten i stiftet. Det blev aktuellt med latinamerikanska mässor, afrikanska sånger och gospelmusik. Många samlingar kring sådana teman skedde på Stiftsgården i Rättvik och mycken musik gavs ut. Många teologer och musikaliska profiler som representerade detta komplement till den traditionella kyrkomusiken gjorde sig hörda och sedda på Stiftsgården i olika gudstjänst- och musiksammanhang: Jonas Jonson, Rolf Larsson, Per Harling, Bertil Ramnerö, Ingemar Johansson, Anders Nyberg, Hans-Åke Månsson, Lasse Parkman m fl.

Västerås stifts kontakter med Södra Afrika kom särskilt att prägla musiken i församlingarna och goda ambassadörer för denna musik var sånggruppen Fjedur med rötter i Malung och Anders Nyberg som ledare och arrangör. Genom Svenska Kyrkans Mission fick gruppen tillfälle att besöka Sydafrika och på plats ta del av vad som skedde där för att sedan föra med sig musiken och upplevelserna tillbaka till Sverige. Man kan säga att med detta tillkom en ny komponent i unga människors musicerande i vårt stift och i många andra församlingar i landet, nämligen engagemanget i ett folks frihetskamp som tar sig uttryck i musik. En annan musiker i stiftet som engagerat sig i den afrikanska musikkulturen är Ingrid Bergman, också hon tidigare musiker i Arboga. En ungdomsorganisation inom Svenska kyrkan som tidigare gått under namnet Riksförbundet Kyrkans Ungdom omvandlades till den nuvarande organisationen Kyrkans Unga. Inom ramen för denna organisations verksamhet skapades kurser, musikhelger, och engagemang i församlingarna som också tog till vara på nya trender kring ungdomars musicerande.

I dessa brytningstider kunde t ex gospel, rock och andlig vispop odlas i Västerås ytterförsamlingar och den klassiska körtraditionen och orgelkonsten vårdas och utvecklas i Domkyrkoförsamlingen. Från att på vissa håll ha upplevts som motsättningar mellan kyrkomusikaliska uttryck, ser vi hur den musikaliska mångfalden gör sitt intåg i församlingarnas musikverksamhet.

I Faluns båda cityförsamlingar och i Stora Tuna kyrka har den klassiska musiktraditionen legat kyrkomusikerna varmt om hjärtat. Inte minst genom organisterna Uno Sandén, Bengt Granstam, Mats Åberg, Gunnar Enlund och nu senast Henrik Alinder har kyrkornas förnämliga orglar kommit till sin rätt under senare år. Bengt Granstam i Stora Tuna har som tonsättare också bidragit med musik för orgel i form av Meditationer, Dalakoraler och Bröllopsmusik från Dalarna som kommit till stor användning i församlingarna. En annan profil i sammanhanget är prästen, författaren, kompositören Jörgen Dicander som gett ut legendariska samlingar, däribland: ”Folkliga koraler från Dalarna”, ”Väckelsens folkmelodier från Dalarna” till glädje för många sångsolister och körer. Dicander har även tonsatt musik för kör i folkmusikalisk anda.

I Faluns, såväl som Västerås, Arbogas och Moras församlingar har körverksamheten blomstrat på ett särskilt sätt tack vare initiativrika och driftiga kyrkomusiker. I många andra församlingar har profilerade musikaliska uttryck också vuxit fram tack vare kunniga och besjälade musiker: Rättvik, Norberg, Grytnäs, Munktorp, Badelunda, Viksäng, Tortuna, Nora, Stora Tuna, N- och S-bärke, Sala, Köping, Folkärna, Orsa, Grangärde, Ludvika, Leksand, Svärdsjö för att nämna några.

1974 firade Västerås stifts Kyrkosångsförbund sitt 50-års jubileum.

Inför detta hade kantor Thorild Ahlund i Torsång blivit förbundets ”ständige” Sekreterare med stort S. Thorilds insatser för Västerås stifts Kyrkosångsförbund har varit enastående.

Denna tid var det också som den anglikanska kyrkans Christmas Carols- och

Evensongtradition introducerades bland körerna och i musikgudstjänsterna i stiftet. Detta skedde främst genom kör- och körledarresor till Cambridge vilka under 1980-talet kom att arrangeras genom kantor Thorild Ahlund i samverkan med Anders Lindström, senare musikkonsulent i stiftet.

Efter Thorild Ahlund har förbundets verkställande uppgifter i mångt och mycket omhuldats av föreningens kassör, veteranen på kyrkomusikerposten Erik Svensson i Smedjebacken som också är en av kyrkomusikernas fackliga företrädare.

1980-2000

Under 80-talet växte nya musikyttringar fram som kommit att betyda mycket för musiklivet i stiftet: Tidningen Land och initiativtagaren Anders Lindström inbjöd, i samverkan med Skinnskattebergs kommun och församling, körgrupper från hela landet till Körstämma i Skinnskatteberg förmidsommartid 1982. Ett nytt koncept för större körsammankomster i landet föddes. Även om Körstämman i Skinnskatteberg i första hand inte var tänkt som en ”kyrklig” företeelse, kom den dock att bli en tummelplats för mötet mellan traditionella kyrkokörer och andra körer där gränser suddades ut och mångfald tog vid. Aldrig tidigare hade folkmusik, jazz, gospel, barock, avantgarde, busksång, klassisk körsång, visor, rock, kyrkomusik, medeltida sekvenser, ja, allt tänkbart inom körsång, kunnat mötas och inspirera så som i Skinnskatteberg. Och på ingen annan plats i stiftet har väl så många sakrala mässor av skilda karaktärer ”sett dagens ljus” och firats som i Skinnskattebergs överfyllda kyrka under senare år. Som en röd tråd, dock, kan man säga att den folkliga sången legat: Körstämman i Skinns’berg kom att bli en vokal motsvarighet till spelmansstämmorna i Dalarna. Körstämman firar för övrigt 25-årsjubileum 2006.

I Fagersta skapades förutsättningar för rockmusikverksamhet. Västanfors församlingshem öppnades upp för ”källarband” och ungdomars särskilda inriktning på just denna musik. Man inte bara öppnade upp, utan bedrev målmedveten rockmusikverksamhet sida vid sida med den traditionella musikverksamheten. Västanfors församling och dess musikmedarbetare med kyrkoherden Ola Söderberg i ledningen bildade ”skola” för utvecklingen av ungdomsrock i Svenska Kyrkans gudstjänster. Församlingen förknippas alltjämt med denna kultur. Många andra församlingar i stiftet kan självfallet också nämnas: Badelunda med Tomaskyrkan och Gideonsberg i Västerås, Borlänge (Stora Tuna) och nu också Malung och många fler ej nämnda församlingar.

Det mest påtagliga i detta sammanhang är Rock for Moc som äger rum i månadsskiftet augusti/september varje år i Finnåker sedan 1992. Festivalen kan klassas som den största officiella rockmusikfestivalen i landet arrangerad inom Svenska Kyrkan. Rock for Moc har vuxit fram som en följd av den ungdomsverksamhet som bedrivits i församlingar i Västerås stift med personer som Magnus Aronsson, Tony Jansson, Len Howard, Linda Mandelberg, Michael Deubler, Östen Karlsson i spetsen, de flesta ungdoms/konfirmandkonsulenter i stiftet. Från att 1991-92 ha varit en liten familjedag för barn och ungdomar på Finnåker med syfte att samla in pengar till Mocambique (därav namnet) har Rock for Moc vuxit och blivit en mångkulturell musikfestival i stiftet som varje år samlar tusen ungdomar till Finnåkers kursgård. Grupper och musiker som Hives, Tomas Andersson-Wij, Karl Martin Dahl, Zisa, Viba Femba, Fame Factory kan nämnas. I och med att festivalen utökades och blev större, knöts också stiftets ungdomsmusikkonsulent, först Per-Håkan Sandberg, därefter Hannes Tidare till verksamheten som ”festivalgeneral”.

Vi ser detta som ett positivt mönster i utvecklingen av Svenska kyrkans musikliv. Pedagoger går in i ungdomsarbetet och kompletterar den befintliga musikverksamheten i församlingarna. Mycket talar också för att vi inom en snar framtid i kyrkan kommer att kunna få musikpedagogtjänster som komplement till befintliga kantors- och organisttjänster.

I Västanfors, Norberg och Skinnskattebergsområdet bedrivs också genom kyrkomusiker Olle Långström en omfattande pedagogisk verksamhet med inriktning på rekrytering av ungdomar till kyrkomusikeryrket. Långströms målsättning är att i området skapa en gymnasieprofil med inriktning på kyrkomusik.

I Rättvik har tidigare sådan gymnasieprofil tillkommit på initiativ av Anders Lindström i samverkan med Jonas Holmén och berörda skolmyndigheter, även stiftet, i detta fall med inriktning mot folkmusik.

Sedan ett antal år tillbaka, har en typ av gudstjänst med musik vuxit fram i församlingarna i stiftet med inspiration från klostret Taizé i Frankrike, den s k Taizégudstjänsten. Denna ger i princip möjlighet för vem som helst att vara med och sjunga. Musiken består av korta enkla fyrstämmiga sånger i bästa ”Palestrinastil” som lärs in i anslutning till respektive gudstjänst. Genom att sångerna upprepas och sjungs om och om igen, ”sätter” sig dessa så småningom i örat. Att bli delaktig i dessa gudstjänster som även bygger på stillhet och meditation är till stor uppbyggelse för både körsångare och andra ”vanliga” människor.

I början av 1990-talet, initierades flera stora körprojekt i stiftet; Ett av dessa var uppförandet av Bachs H-mollmässa i Västeråskatedralen och Falu Kristine kyrka 1993. Det var kyrkomusikerna i stiftet som bildade kör ett s k ”Cantorei” och framförde verket med barockorkester och körnestorn Eric Ericson som dirigent.

1994 gjordes en instudering av engelsmannen Michael Tippets oratorium ”Child of our Time” för solister kör och orkester, denna gång med både körsångare och kyrkomusiker, vilket mynnade ut i ett extravagant framförande i Kopparlundens stora industrihall i Västerås med Richard Cooke som dirigent, samt i King´s College Chapel i Cambridge. Det senare tillfället med Nicholas Cleobury som dirigent. Projekten genomfördes i samverkan mellan Musik i Västmanland, Outokumpu Copper Produkts AB, stiftet och församlingar samt Britten Sinfonia och King´s College i Cambridge, England.

1994 skapades en Gosskörfestival i Rättvik på initiativ av stiftets musikkonsulent. Festivalen har sedan dess blivit Sveriges främsta samling för gosskörer efter engelsk förebild. Mellan tvåhundrafemtio och trehundrafemtio sjungande pojkar och unga män möts varje år på Stiftsgården till körövningar, lek och förkovring med avslutningskonsert i Falu Kristine kyrka. Framstående brittiska dirigenter och pedagoger har gästat festivalen däribland Sir David Willcocks, Nicholas Cleobury, Richard Cooke, Simon Lole, Andrew Sackett, Jonathan Ratbone, Hilary Jones m fl. Många är också de svenska kördirigenter som medverkat, nu senast Robert Sund från Uppsala. Så gott som samtliga svenska gosskörer har deltagit i festivalen, därtill särskilt inbjudna grupper som Viba Femba, Svanholms Singers, Tewkesbury Abbey School Choir England och Gli Scapoli från Norge. För att underlätta arbetet med denna verksamhet har under senare år bildats Svenska Kyrkans Gosskörförening, som också utgör en gren i Sveriges Kyrkosångsförbund.

I stiftet har även verksamhet kring flickkörs- och ungdomskördagar förekommit under 90-talet vilket medfört läger på Stiftsgården, resor för stiftsungdomar i landet men också till Winchester och Cambridge i England. Ledarnamn som här kan nämnas är Agneta Sköld, Bo Johansson, Mats Bertilsson, Margareta Åberg, Richard Cooke, Sara Bulldock.

Mycket av det som skett under senare tid har möjliggjorts tack vare att beslutsfattarna i stiftet 1990 inrättade en musikkonsulenttjänst vilket senare utvecklades till att omfatta två tjänster. Konsulenttjänsten var ett tag uppdelad på två halvtider representerande stiftets södra och norra delar. Uppgiften blev att hålla i stiftets fortbildnings- orgelspelarkurser, musikprojekt samt kör- och musikkurser av olika slag. Även att arbeta med rekrytering, hjälpa till och uppmuntra församlingarna med olika musikprojekt och vara ”språkrör”, sakkunnig mellan församlingar och stift i musikfrågor ingår i musikkonsulentarbetet. Den första att beträda denna post var den mångkunnige kyrkomusikern Hans-Åke Månsson. 1993 efterträdde Birgitta Rosenquist-Brorson och Anders Lindström Hans-Åke på var sin halvtjänst. Så småningom blev tjänsten heltid för Lindström. 

Orgelspelarkursverksamheten kom igång på Sjöviks folkhögskola 1992. Dessa fungerar dels, som veckoslutskurser, dels i form av en tre veckors sommarkurs. På Sjövik fanns redan en kantorslinje initierad av bl a den dåvarande rektorn Tryggve Linnman med Per Ahlman som utbildningsledare. Syftet med stiftets orgelspelarkurser har varit och är att erbjuda elever i grund- och gymnasieskolor eller elever i församlingars musikverksamhet, vikarier och andra utan utbildning möjlighet att förkovra sig i ämnen som har med kyrkomusikeryrket att göra. Kurserna leder till uppspel som går ut på att kunna svara för musiken vid enklare gudstjänster i Svenska kyrkan. Eleverna går oftast vidare till kantors- eller organistutbildningar. Sedan starten 1992 har 140 elever deltagit vid kurserna och 37 av dem har spelat upp och erhållit det av Svenska kyrkan fastställda Orgelspelarbeviset.

Samverkan med Sjöviks folkhögskola har skett under åren inte minst genom Tryggve Linnman och andra medarbetares försorg på skolan. Under året som gått har musikaliska band åter knutits genom att orgelspelarkurser och orgelundervisning integrerats med skolans musiklinje med bl a Dan Eiderfors som orgellärare. Sommarkurserna har de senaste åren skett i god stimulans och samverkan med Mora församling.

Efter ett par år utökades musikkonsulenttjänsten med en projekttjänst för ungdomsrelaterad musik med särskild inriktning på afro och rock – det vill säga icke s k klassisk kyrkomusik. Projekttjänsten blev sedan en ordinarie befattning vilket kommit att betyda mycket för synliggörandet av ungdomars rockmusicerande inom ramen för församlingarnas verksamhet i stiftet. Per-Håkan Sandberg blev den förste i sitt slag med denna inriktning inom Svenska kyrkan. Arbetet har bestått i att besöka församlingar för att utveckla och stimulera denna verksamhet. I arbetet har bland annat rockmusikmässor vuxit fram. Musikaliskt, pedagogiskt material och skrifter i ämnet har tagits fram och ligger nu till grund för detta arbete i Västerås stift och Svenska Kyrkan. En viktig uppgift har också varit att hålla i och utveckla Rock for Moc i Finnåker. När Per-Håkan Sandberg återgick till en musikpedagogtjänst i Västanfors år 2000, anställdes Hannes Tidare för att med samma inriktning föra detta arbete vidare i stiftet. Förutom arbetet med Roc for Moc går en stor del av tiden åt att arrangera spelkurser, att musicera med konfirmander samt bistå med sitt kunnande vid arrangerandet av rockmässor mm i olika församlingar. Hannes Tidare håller också på att bygga upp ett närverk mellan musiker, musikkonsulenter, pedagoger och andra som är verksamma med just denna typ av musik inom Svenska kyrkan.

Som en röd tråd i kyrkosångsförbundets verksamhet löper också Jubilatedagarna, körhelger på Stiftsgården under vårtid, samt Upptaktsdagar för körsångare och kyrkomusiker på Sjöviks folkhögskola inför höststarten. Många profilerade kördirigenter har medverkat vid dessa inspirationsdagar: Yngve Sirén, Mats Broström, Hans Nyberg, Hans-Åke Månsson, Fred Sjöberg, Lars Åberg, Berndt Häggblom, Inga och Lennart Spångberg, Britta Snickars, Bertil Borgljung, Thomas och Elisabet Nicklasson, Per Fridberg, David Willcocks, Birgitta Rosenquist-Brorson, Felicity Laurence, Mats Åberg, Kerstin Linzander, Britta Snickars, Gunnel Fagius, Gunno Palmquist, Hans Kennemark, Agneta Sköld, Anders Lindström, Marie Nordenmalm, Jörgen Engström och Tone Bianca Dahl. Musikförlagen har getts möjlighet presentera aktuell körmusik för körledarna och debattforum har även förekommit till vilka stiftets präster och musiker gemensamt varit inbjudna.

2000-

Vid stiftshögtiderna som varit förlagda till biskopsstaden och Domkyrkan under senare år har förbundets körer medverkat, och i anslutning till Stiftets fortbildningsdag i Kupolen i Borlänge, framfördes Händels Messias i St Tuna Kyrka med Cecilia Rydinger Ahlin som dirigent. 2003 uruppfördes en nyskriven mässa av Björn J:son Lind i Nora och Falu Kristine kyrkor med bl a Marie Nordenmalm som dirigent och organist. Allra senast förgyllde körer och musiker från Tunabygdens kontrakt ”Världens fest´s” avslutningsmässa i Domkyrkan med Stora Tunakyrkomusikern Inga Widell som musikalisk ledare.

Barnkörverksamheten är alltjämt i full gång i stiftet. Varje år anordnas fyra till fem Barnkördagar. En av drivkrafterna bakom denna verksamhet har varit Margareta Åberg från Falun. Nu är Anna Kjellin och Anna Ytterberg-Nerman två av de främsta företrädarna för denna verksamhet i stiftet.

Senare tid har också intresset för medeltiden tagit form i det kyrkliga arbetet. Inte minst i konfirmandarbetet har uttryck som rollspel, riddarkulturer och inslag av gregorianska sånger funnits med bland annat på Finnåkers kursgård och Stiftsgården i Rättvik. I Arboga församling under ledning av kyrkomusikern Göran Staxäng hålls kurser och konserter med renässans och medeltidsmusik i anslutning till medeltidsdagarna där. Sjungna medeltida mässor, tideböner, konserter med medeltida kläder och levande ljus har också skapats och firats i församlingar där stiftets främsta medeltidskyrkor finns; Vika, Torsång, Munktorp, Dala Floda med flera. I verksamheten med medeltidsmusik har den musikaliskt mångsidige stiftsgårdsprästen Lasse Parkman och sångaren Brian Burrows varit utsökta inspiratörer.

Musiklivet i Domkyrkan har självfallet under alla dessa år varit till stor inspiration för människor, såväl gamla som unga och inte minst för kyrkomusikerna i stiftet. Bror Samuelssons insatser för körlivet och ”uppfostran” av unga körsångare och blivande kyrkomusiker kan inte överskattas. I Domkyrkan har regelbundet framförts stora körverk; mässor, oratorier, passioner. Där skapas gudstjänster med och för människor av alla kategorier och musik från alla tider. Tydligt framkom i samband med ”Världens fest” där musiken i katedralen tog sig många intressanta uttryck.

Agneta Sköld, nuvarande körnestor i Domkyrkan utvecklar och för körtraditionen vidare. Ett av hennes ”instrument” är Mariakören som sedan Bror Samuelssons tid profilerat sig som en av stiftets främsta körer, kanske den allra främsta. Många är de pris och utmärkelser kören fört med sig hem från evenemang och körtävlingar ute i Europa. Orgelkulturen är också en levande och stark företeelse i stiftets kyrkor. På de förnämliga instrument som församlingarna förfogar över ges regelbundet orgelkonserter och i Domkyrkan har domkyrkoorganisterna Hugo Melin, Gunnar Nordenfors och nu Mats Ericson i över 50 år odlat traditionen med lördagskonserter på katedralens orglar till glädje och vederkvickelse för många.

Till Domkyrkan har också knutits en ung diplomorganist Johan Hammarström från Arboga; Redan har han profilerat sig bl a med en uppmärksammad orgel- och ljuskonsert i samband med ”Världens fest”. I veckorna firas också ungdomsmässor med rockrelaterad musik i Domkyrkan.

Västeråskatedralens musikliv är i dag när detta skrivs (2012) av synnerligen stor omfattning och hög kvalitet med utförliga presentatationer i både programfoldrar och på nätet, vilket må tillskrivas kyrkomusikerna som är aktiva där nu: Agneta Sköld, Johan Hammarström, Eva-Marie Hopstadius/Jörgen Engström.

En månad senare firade körsångarnas förbund i stiftet 80-år med jubileumskonsert och högmässa i Domkyrkan. Här valdes att blanda klassisk körmusik med modern gospel i samma konsert, ett tecken så gott som något på att barriärerna mellan musikgenrer försvinner alltmer. Förbundsdirigenten Jörgen Engström dirigerade Joseph Jongens mässa för kör och stor orgel från läktaren och musikerna Karin E Aase, Marina Bratterud och Dan Eiderfors svarade för gospelkören i koret.

Men orosmoln finns också: Psalmsången har tystnat i många församlingar. Körsjungandet är inte lika stimulerande på alla håll. Ingen skola lär längre barnen sjunga psalmer. Skiftning i tidsandan pågår. Främlingskap och osäkerhet inför det som sker innanför kyrkans väggar skapar fortfarande rädslor för den ovane. Schismer, prestige och oförmåga till dialoger kring människors andliga behov och längtan gör sig också gällande på vissa håll. Motiv, medel och dialoger behövs för att människor ska våga ge sig till känna och uttrycka sina behov och livsyttringar i kyrkan. Sådana är dock på gång, inte minst gällande musiken. Nya former av sång och musicerande växer fram, med eller utan psalmbok i handen.

Efter att ha blickat bakåt är det viktigt att se framåt!

Vi ser hur musikens bredd och mångfald tar sig nya uttryck. Under 2005 växer ett stiftets nya Musikcentrum fram i Västerås i syfte att verka vidare med bl a den musikverksamhet i stiftet som här berättats om. Glädjande noteras också att beslutsfattarna i Västerås stift skapar denna resurs i stiftsstaden som bygger på både tradition och förnyelse.

Vi bör inte heller glömma att alla i grund och botten tycker om att sjunga: Psalmsjungandet är en skatt att förvalta, men också att förnya inte bara musikaliskt utan även teologiskt och poetiskt. Denna nödvändiga process pågår ständigt. Öppenheten till att ”allt som anda har…” måste ges rum och uttryck.

Människor välkomnas till kyrkan som de är med sina andliga behov och musikaliska uttrycksmöjligheter. Kyrkans medarbetare, musiker erbjuder sina erfarenheter och kunskap till de som söker sig till kyrkan. Möten uppstår som berör, ibland stör, men även vederkvicker samt skapar dialoger kring tradition, förnyelse, skönhet, konst och andlighet.

I den här berättelsen är det många som inte omnämnts, men som betytt och betyder mycket i sina församlingar och nära omgivning med musik, därmed också mycket för vårt stift.

Må vi alla inspireras av livets ande och goda omgivande krafter att vända blickarna 100 år framåt och glädjas åt att vi är insatta i ett tidens stora sammanhang.

         Anders Lindström

Jubileumsboken 1905-2006 där denna artikel ingår, även med färgbilder, kan beställas genom www.svenskakyrkan.se/vasteras.stift

åter till sidan Artiklar