Fredrika Bremer, H.C. Andersen, Wilhelm Marstrand
SVENSKA OCH DANSKA PERSONLIGHETER LÄGGER GRUNDEN TILL TURISTNÄRINGEN VID SILJAN
1805 firades den danske författaren Hans Christian Andersen. Det var då 200 år sedan han föddes i Odense och mycket har skrivits och berättats om hans sociala bakgrund, svåra barndomsförhållanden och vägen till berömmelse som sagoförfattare.
Att H C Andersen kom till Dalarna kan vi tacka författarinnan och grundaren av den svenska kvinnosakrörelsen Fredrika Bremer för. 1848 publicerar hon sin ”Midsommar-Resan; En vallfart där hon nämner Dalarnas namn som stort i Sveriges historia och att friheten alltid därifrån tog sina starkaste försvarare. Och hon inspirerar H. C. Andersen att åka dit. Å sin tur lockade Hans Christian därefter sin landsman, målaren Wilhelm Marstrand till Dalarna och Leksand. ”Res dit” uppmanar han entusiastiskt. ”Målare och diktare, ta varandra i hand, kom upp till Dalarna, det fattiga landet är rikt på skönhet och poesi, rikast dock vid Siljans sjö.
De berömda danskarnas besök i Siljansbygden kom i hög grad att bidra till utvecklingen av turistnäringen vid Siljan. H C Andersen var själv en utpräglad ”turist” med omfattande resor i Europa och han gör utsökta skildringar av sina upplevelser i sin bok ”I Sverige” med kapitel som: ”Säterdalen”, ”Midsommarfesten i Leksand”, ”Vid Siljan”, ”Falun”, ”Dalälven”.
Av skjutsdagböcker från Hotell Gästis i Leksand som finns bevarade från 1785 fram till ca 1878 framgår att konstnärer och författare under 1800-talet mitt börjat intressera sig för hur det märkliga folket levde i Siljansbygden. Midsommarafton den 22 juni 1849 kommer så H. C. Andersen till Leksand och tar in på ”Gästis” under helgen. Han berättar själv om sina upplevelser:
”Jag bodde i gästgivargården och måste bekänna, att mitt danska språk lät mycket främmande för dem alla; jag bröt då på svenska, och flickan i gästgivargården försäkrade, att hon förstod mig bättre än hon i fjol hade förstått fransmannen, som talade franska till henne.
Som jag sitter på mitt rum kommer värdinnans lilla dotterdotter in, ett näpet litet barn, som var förtjust över att se min brokiga nattsäck, min skotska pläd och kappsäckens röda saffian. Jag klippte i hast ut till henne av ett ark papper en turkisk moskè, med minareter och öppna fönster, och hon störtade lycksalig iväg. Litet efteråt hörde jag att man talade ivrigt och högt ute på gården, och jag hade en aning om att del gällde min utklippning.
Jag gick sakta ut på balkongen och såg nere på gården mormor stå och med strålande ansikte lyfta mitt klipp högt i vädret. En hel skara dalkarlar och dalkullor stod runt omkring, alla i konstextas över mitt verk, men ungen - den lilla välsignade ungen - skrek och sträckte upp händerna efter sin lagliga egendom, som hon inte fick behålla, för den var alltför fin. Jag listade mig in igen, högst smickrad och uppmuntrad, men om ett ögonblick knackade det på dörren, det var mormor; hon kom med en hel tallrik full av pepparkakor. "Jag bakar de bästa pepparkakor i Dalarna", sade hon, "men de har gamla mönster från min mormors tid; herrn, som klipper så bra, skulle han inte kunna klippa oss några nya mönster!
Och jag satt hela midsommaraftonen och klippte formmönster till pepparkakor: nötknäckare med riddarstövlar, väderkvarnar, det var både mjölnare och kvarn men i tofflor och med dörr på magen, och dansöser, som med det ena benet pekade mot sjustjärnan. Mormor fick dem, men dansöserna vände hon upp och ner på, benen sparkade för högt för henne, hon trodde att de var enbenta och trearmade. "De skall bli nya mönster!", sade hon, "men de är svåra". Jag hoppas att jag i Dalarna lever kvar i nya fasoner av pepparkakor.”
Något år senare kommer konstnären Wilhelm Marstrand. Få konstverk med motiv från Dalarna har väl blivit så kända som Marstrands ”Sommarsöndag i Leksand”, färdigställd 1853, därtill reproducerade ett antal gånger av olika konstnärer. Marstrand som följde H C Andersens uppmaning att besöka Dalarna vistades i Leksand två somrar och fick där inspiration till sin berömda målning. Motivet är kyrkbåtar, som sommartid lägger till med allmogefolk vid Barkdal i Leksand före gudstjänsten i Leksands kyrka.
Och så här beskriver H C Andersen i sin bok ”I Sverige” sina upplevelser om landstigningen, förmodligen den finaste ”turistbeskrivning” som gjorts från Leksand:
”Festens grannaste anblick är att få se folk ifrån olika socknar komma flockvis i stora båtar över Siljan och stiga i land. Vi körde ut till landningsplatsen Barkedalen och mötte redan innan vi var ute ur staden hela skaror som kom därifrån, liksom även uppifrån bergen. …….det var en skrikande färgrikedom i den klara solskensmorgonen inne på skogsvägen. Den förde brant ned till sjön som låg blank och blå. Tolv till fjorton båtar, i formen som gondoler, låg allaredan uppdragna på den flata strandbädden som här är översållad med stora stenar; de tjänade de landstigande till brygga; båtarna lade in till dem, och folk klättrade, gick och bar varann ömsevis i land. Där stod säkert bortåt tusen människor på stranden, och långt ute på sjön kom ytterligare en tio, tolv båtar, några för sexton åror, andra på tjugo, till och med tjugofyra, rodda av mansfolk och fruntimmer, och var båt var prydd med gröna grenar. Dessa och de brokiga kläderna gav det hela något så festligt, så fantastiskt rikt som man inte trodde fanns i Norden. Båtarna kom närmare, alla proppfulla av människor; men stilla, utan stoj och prat kom de och lade till nedom skogsslänten; båtarna blev uppdragna på sanden; det var en tavla. I synnerhet en sak, nämligen vägen oppför backen, där hela skaran rörde sig mellan träd och buskar; mest framträdande där var två trashankar, klädda helt i brandgult, med var sitt skinnbylte på nacken; de hörde hemma i den fattigaste socknen i Dalarna; där gick också en halt man med sin blinda hustru, jag tänkte på abc-versen ifrån barnatiden:
’Den halte ser, den blinde går,
och hjälps de åt, de staden når.’”
Wilhelm Marstrand (1810-1873) var en av Danmarks främsta målare under 1800-talets första del därtill en framstående tecknare. Under sina studieår i Rom ägnade han mycket tid åt att skildra det italienska folklivet. Hans teckningar och måleri växlar ofta mellan satir och frodig humor. Från 1848 –1859 var han knuten som professor och direktör till Konstakademien i Köpenhamn. Och som H.C. Andersen, reste han mycket runt i Europa. Han kom också att bli mycket god vän med Hans Christian Andersen. ”Sommarsöndag i Leksand” (Kyrkofärd över Siljan) hänger i Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.
Entrepenören inom hotellrörelsen Wilhelmina Skogh är en annan profil bland många som betytt mycket för turismens utveckling kring Siljan. Men då är vi framme vid järnvägens framdragning kring sekelskiftet och turisthotellens framväxt under första hälften av 1900-talet.
Anders Lindström