Länk 1 till sidan Artiklar

   

  Fårabrev



KYRKANS SANNINGSBEGREPP! SANNINGEN OM GUD! VAD ÄR SANNING?



Världshistoriens största akademiska hyckleri!?

S

trax innan sin utnämning till biskop, skrev direktorn för Stora Sköndal Ragnar Persenius i Kyrkans Tidning, Nr 44/45, 2000: "Relativisera inte Sanningen".


I sitt inlägg hängav han sig åt, så vitt jag kan se, att schackra med sanningsbegreppet till förmån för uppenbarelser och den traditionella kyrkans fortbestånd. Han påstod att kyrkan upplöses inifrån om man inom denna hävdar att ingen har sanningen, att allt är tolkning.

Påståendet visar att det inte bara är kvinnoprästfrågan, Ecce Homo-utställningen eller frågorna om de homosexuella som är i behov av särskådning inom Svenska Kyrkan utan sanningsbegreppet i sig självt.

Inom kyrkan måste vi på samma sätt som Pilatus ställa frågan: "Vad är sanning?" och heder åt fd ärkebiskop K G Hammar som tagit upp detta ämne.


I trosfrågor kan sanning bara vara ett relativt begrepp eftersom ordet sanning står för något som måste stämma överens med verkligheten. (Sanning enligt ordlistan = yttrande eller tanke som överensstämmer med verkligheten). Persenius skrev vidare: "För en kyrka som bygger hela sitt existensbrättigande på en uppenbarelse från Gud är försvaret utifrån ett relativiserat sanningsbegrepp det mest allvarliga" vidare: "Kyrkan kan inte relativisera sanningen utan att ge upp sitt existensberättigande".


Det mest allvarliga för kyrkan i dag, som jag ser det, är att den fortlöpande och med hänvisning till uppenbarelser i kombination med tradition och auktoritet går ut bland människor och hävdar monopol på sanning och godhet. Det är just detta som håller på att upplösa kyrkans existensberättigande. Finns det någon organisation som under så lång tid och på ett så etablerat sätt kunnat föra fram falska sanningsbegrepp. Kyrkan har inte bara hävdat detta monopol, den har med maktmedel (i vårt land statliga maktmedel baserat på akademisk teologi) tvingat människor att gå in under detta. Som en naturlig (medveten?) följd av denna ställning i samhället, och när sig så lät göras, har den våldfört sig mot människor, ja i många fall tvingat enkelt folk i tukt och bann för sannings- och verklighetspatos som inte stämt överens med kyrkans. Är det månne detta som Persenius vill att kyrkan skall hålla fast vid på sin färd mot upplösning.


För att återfå förtroendet hos folket och för att kunna gå vidare i ödmjuk kärleksgärning och liturgiskt utövande bland människor, borde kyrkan göra upp med detta sitt förflutna och "punktera" sitt monopolistiska och maktbefrämjande förhållande till sanningen! En sådan inre rannsakan, sanningskommission á la Sydafrika, ja till och med officiell ursäkt skulle vara på sin plats mot de generationer som genom kyrkans hållning fått lida och t o m tvingats iklä sig flyktingars roll.

Den som har svårt att förstå vad som menas med att schackra med sanningsbegreppet rekommenderas läsa t ex Wilhelm Mobergs utvandrarna som på ett utomordentligt sätt skildrar skillnaden mellan den enkla allmogens och kyrkans syn på sanningsbegreppen samt förutsättningarna för de båda att förverkliga eller att kunna leva upp till dessa begrepp. För att ta ytterligare exempel kan man hänvisa till Svenska Kyrkans beteende under arbetarrörelsens utveckling under första hälften av 1900-talet.

Själv är jag uppvuxen i en prästgård och dessa frågor har sysselsatt mina tankar allt som oftast!


Men låt oss för ett tag fördjupa oss i sanningsbegreppet enligt Richard Dawkins tankegångar:

"Hur vet vi att stjärnorna, som ser ut som små ljusprickar i skyn, är jättestora bollar av eld precis som solen och att de är oerhört långt borta. Och hur vet vi att jorden är ett mindre klot som vrider sig runt en av dessa stjärnor, solen? Svaret på dessa frågor är "bevis". I bland betyder bevis att man sett, hört, känt eller luktat sig till att någonting är sant. Astronauter har rest tillräckligt långt bort från jorden för att med egna ögon se att den är rund. I bland behöver ögat hjälp. "Aftonstjärnan" ser ut som en ljust blinkande stjärna i skyn, men med en stjärnkikare kan man se att den är en vacker boll- planeten som vi kallar Venus. Det som vi lär av att direkt se, höra eller känna, kallas för observation.

Ofta är bevis inte bara observation i sig självt, men observation är alltid vad som ligger bakom. Om ett mord har begåtts, är det oftast så att ingen har sett det (förutom kanske den som blivit mördad och den som utfört denna hemska handling). Men detektiver kan samla ihop en mängd andra observationer som pekar mot en speciell person. Om en persons fingeravtryck stämmer med de som man funnit på den dolk som använts, är detta ett bevis att denne person hållit i dolken. Det bevisar inte att denne var den som mördade, men kan vara till hjälp när andra bevis riktas mot honom. Ibland kan en detektiv tänka på en hel mängd observationer och plötsligt komma på saker som stämmer mot vartannat och på så sätt få fram, bevisa, vad som är sant.

Forskare arbetar ofta på samma sätt som detektiverna. De gör en gissning (en hypotes) på vad som kan tänkas vara sant. Sedan säger dom till sig själva: Om det verkligen är sant, måste vi se det på det eller det sättet. Detta kallas förutsägelse. Till exempel, om jorden verkligen är rund, kan vi förutse att en vandrare som går och går och går i samma riktning så småningom kommer tillbaka till samma plats. När en doktor säger att ett barn har mässling, tittar denne inte bara tillfälligt på detta barn och ser att det har mässling. Läkarens första titt ger en hypotes om att patienten förmodligen har mässling. Sedan säger doktorn till sig själv: Har detta barn verkligen mässling, jag måste se..... Sedan går han/hon igenom sin lista av förutsägelser och testar dem med sina ögon (har barnet fått fläckar); händer (är pannan het); öron (flåsar bröstkorgen på det sätt som när man har mässling). När detta är gjort fattar doktorn sitt beslut och säger, "Min diagnos är att detta barn har mässling." Ibland behöver doktorer göra andra tester t ex en blodtest eller ett röntgenfotografi, vilket hjälper till att göra observationer.

Den väg som forskare/läkare använder för att skaffa bevis och lära sig om världen är intelligent och komplicerad.



Men låt oss gå vidare från bevis, vilket är en god anledning till att tro på någonting, och varna för tre dåliga anledningar till att tro på saker. Dessa tre är "uppenbarelse", "tradition",  "auktoritet" .


Först, tradition. För ett tag sedan var det en diskussion i TV med ett stort antal inblandade barn. Dessa barn var inbjudna för att dom vuxit upp i hem med olika religioner. Några hade fostrats som kristna, andra som judar, muslimer, hinduer, eller siker. TV mannen gick med sin mikrofon från barn till barn och frågade vad dom trodde på. Det barnen svarade visade exakt på vad som menas med "tradition". Deras tro visade sig inte alls ha något samband med bevis. De uttalade tron som var föräldrarnas och far- och morföräldrarnas vilket, åter, inte var baserat på några bevis. De sa saker som: "Vi hinduer tror så och så": "Vi muslimer tror det och det"; vi kristna tror på någonting annat.

Självfallet, eftersom de alla trodde på olika saker, kunde ju inte alla ha rätt. TV-mannen med mikrofonen tycktes se att detta var riktigt, och han bad dem heller inte att argumentera sina olikheter med varandra. Men det är inte heller detta som är anledningen till att knyta an till det här TV-programmet.

Jag ställer bara frågan: Varifrån kom dessa barns tro egentligen. Jo, från traditionen: Tradition i detta fall betyder tro som förmedlas från far- och morföräldrar till föräldrar och till barn o s v. Eller från böcker som lästs i generation efter generation. Traditionell tro startar oftast från ingenting: kanske att någon just hittar på något, ungefär som de gamla sagorna om Tor och Oden. Men efter att ha berättats vidare under år och årtionden, ja det faktumet att de är så gamla, gör historierna speciella. Människor tror helt enkelt på saker därför att man trott på dem väldigt länge. Det är det som är tradition.

Problemet med traditionen är att oavsett hur länge det än var sedan historien hittades på är denna fortfarande lika sann eller osann som den var från början. Om man hittar på en historia som inte är sann, och den förs vidare över ett antal år, blir den inte sannare för det. Med mirakler förhåller det sig på samma sätt.

De flesta människor i Sverige har blivit döpta in i Svenska kyrkan, men denna kyrka är bara en av många grenar av den kristna religionen. Här finns andra kyrkor som romerskt katolska kyrkan, grek- och ryskortodoxa kyrkan, koptiska kyrkan, metodistkyrkan, baptistkyrkan, adventskyrkan och många fler. De tror alla olika saker. Den judiska religionen och den muslimska är ännu mer olika; och det finns också olika typer av judar och muslimer.

Människor som bara tror lite olika kan gå i krig på grund av sina motsättningar. Så det är lätt att tänka att de måste ha verkligt bra anledningar eller bevis för att tro på det dom tror på. Men faktum är att deras olika trosuppfattningar inte grundar sig på bevis, utan på fullständigt olika traditioner.

Katolikerna tror att Maria, Jesu mamma, var så speciell att hon inte blev med barn genom samlag med en man utan blivit gravid genom ”helig ande” (obefläckad avelse eller jungfrufödelse) och att hon inte dog utan kroppsligen gjorde en färd upp till himlen. Andra kristna traditioner håller inte med om detta utan anser att Maria födde barn och dog enligt naturens lagar precis som alla andra människor. De andra religionerna pratar inte särskilt mycket om Maria och, till skillnad från katolikerna kallar de henne inte för "Himlens Drottning". Traditionen om Marias himmelsfärd är inte särskilt gammal. Bibeln säger inget om hur eller när hon dog; faktum är att Maria inte nämns särskilt mycket i Bibeln. Tron på att hennes kropp blev upplyft till himlen uppdiktades ungefär sex hundra år efter Jesu tid. Till att börja med, var det just en påhittelse, på samma sätt som vilken saga som helst, typ "Snövit" eller "Törnrosa". Men genom århundradena växte legenden till en tradition och folk började ta det mera seriöst helt enkelt därför att den förts vidare genom så många generationer. Ju äldre traditionen blev, desto mer tog folk den på allvar. Till slut skrevs den ned som en Katolska kyrkans trossats, år 1950. Men sagan var inte mera sann år 1950 än den var när den först kom till, sex hundra år efter Marias död.


Auktoritet, som anledning att tro på något, betyder att man tror på en sak därför att någon som är betydelsefull har sagt det. I den Romerska katolska kyrkan, är påven den mest betydelsefulla personen, och folk tror att han måste ha rätt just därför att han är påve.

I vissa grupper inom den muslimska religionen, är de viktiga personerna gamla män med vitt skägg och dom kallas för ayatollor. Många muslimer i vår del av världen är beredda att mörda, helt enkelt därför att ayatollor i ett fjärran land har sagt att dom ska göra så.

När man påstår det att det var 1950 som katolikerna slutligen blev tillsagda att tro på att Marias kropp for upp till himlen, så menade jag att påven sade att det var sant och därför var man tvungen att tro på det. Så var det. Påven sa att det var sant, därför var det sant. Kanske det mesta av det som påven sa i sitt liv verkligen var sant, men en del var inte sant. Det finns ingen riktigt god anledning till att vi, just därför att han var påve, skulle tro allting som han sagt mera än vad många andra människor säger. Förra påven och nuvarande beordrar sina anhängare att inte begränsa antalet barn som sätts till världen. Om folk skulle följa påvarnas auktoritet till punkt och pricka, skulle resultatet bli förfärlig hungersnöd, sjukdomar och krig på grund av överbefolkning.

Även inom det som rör forskningen, har vi ibland inte sett bevisen utan får lov att lita på vad andra säger. Jag har inte med egna ögon sett bevis på att ljuset far fram med en hastighet av 299.780 km i timmen. I stället får jag lita på det som står i böckerna om att ljuset verkligen går så fort.

Det här liknar "auktoritet". Men utan tvekan, det är mycket bättre än auktoritet, därför att de som skrivit böckerna har sett beviset och var och en av oss är fri att noggrant ta reda på att det stämmer närhelst vi vill. Det är väldigt värdefullt. Men prästerna kräver inte några bevis på att Maria verkligen försvann upp till himlen eller att Jesus uppstått.


Det tredje av dåliga anledningar för att tro på något är "uppenbarelse".

Om man kunnat fråga påven 1950 hur han visste att Marias kropp farit upp till himlen, hade han förmodligen sagt att det var en "uppenbarelse" för honom. Man kan föreställa sig att han stängde in sig i sitt rum och bad om vägledning. Han tänkte och tänkte, hela tiden för sig själv, och blev mer och mer säker på sig själv. När religiösa människor har en bestämd känsla inom sig själva att något måste vara sant, även om där inte finns några bevis att det är sant, kallar dom denna känsla för "uppenbarelse". Det är inta bara påvar som påstår att de har uppenbarelser. Många religiösa människor gör det. Det är en av huvudanledningarna till att de tror på det de tror. Men frågan är om det är en bra anledning?

Anta att jag till min son säger att hans hamster är död. Han skulle bli upprörd, ledsen och förmodligen säga, "Är det verkligen sant pappa"? Hur vet du det? Hur hände det?" Nå förmoda att jag svarade: "Jag har just en egendomlig känsla djupt inne i mig av att den är död, därför vet jag att den är död". Min son skulle antagligen bli mycket förargad på mig för att ha sagt så därför att han vet att bara en inre känsla inte är tillräcklig för att tro att hamstern verkligen är död. Han vill självfallet ha bevis. Vi har alla känslor inom oss om saker och ting, från och till, ibland är dessa känslor rätta, ibland felaktiga. I vilket fall, olika människor kan ha motsatta känslor, så hur kan vi avgöra vilkas känslor som är de rätta. Den enda väg att bli säker på att hamstern är död är att se den död, eller att uppleva att dess hjärta stannat; eller att få det berättat av någon som fått verkliga bevis på att den är död.


Människor säger ibland att man måste tro på de känslor som man har djupt inne i sig , annars, kan man aldrig bli säker på saker som t ex att "Min pojkvän älskar mig". Men det är ett dåligt argument. Det kan finnas massor av bevis på att någon tycker om en annan. Hela tiden när man är tillsammans med någon som tycker om, kan man se och uppleva många små saker som bevisar, och som läggs samman till en vetskap.  Det är inte endast en inre känsla, som liknar den känsla som prästerna och pastorerna kallar "uppenbarelse". Där är saker utifrån som "backar" upp den inre känslan: blicken i ögonen, ömma uttryck i rösten, välvilja och vänlighet; det är det som är äkta bevis.

Ibland kan människor ha en stark känsla av att någon älskar dem utan att det grundar sig på några bevis alls och då kan de ha fullständigt fel. Det finns människor som uttrycker en stark inombords känsla, t ex att en berömd TV- eller filmstjärna älskar dem trots att de aldrig setts, mötts eller talat med varandra. Sådana människor är sjuka i sina sinnen. Inre känslor måste backas upp av bevis, annars kan man inte lita på dem.

Inre känslor är värdefulla i forskning, också, men endast för att ge idéer som man senare testar genom att söka efter bevis. En forskare kan ha en "känning" av en idé som just "upplevs" som rätt. I sig själv, är detta inte en bra anledning till att tro någonting. Men det kan bli en god anledning att spendera tid för att göra speciella experiment, eller för att på ett särskilt sätt undersöka eller söka efter bevis. Forskare använder hela tiden inre känslor för att få idéer. Men dessa känslor är inget värda förrän de får stöd av bevis.

 

Alla djur är uppbyggda att överleva i sitt normala sammanhang som dess art lever i (utvecklingsprocess). Lejon är uppbyggda till att på ett bra sätt överleva på savannerna i Afrika. Kräftor är uppbyggda att överleva i sötvatten och krabborna har utvecklats att överleva i saltvatten. Människor är djur, också, och vi har förmågan att överleva i en värld fylld av .... andra människor. De flesta av oss jagar inte för att skaffa mat som lejonen eller krabborna; vi köper vår mat från andra människor som i sin tur har skaffat den från andra människor. Vi "simmar" genom ett "hav av människor". Precis som fiskarna som måste ha gälar för att överleva i vattnet, behöver vi människor hjärnor som gör det möjligt att umgås med andra människor. Precis som havet är fullt av saltvatten, är människohavet fullt av svåra saker att lära, t ex att lära ett språk.


Du talar svenska, men din vän Darko talar serbokratiska. Var och en av er talar det språk som passar bäst för att "simma omkring" i sitt eget separata "människohav". Språk har förts vidare genom tradition. Det finns ingen annan väg. I Sverige är "Buster" en hund, i England är han a dog. Inget av dessa ord är mera rätt än det andra. Båda har vuxit fram i sin egen språktradition. På väg att bli goda "simmare i människohavet", måste barn lära sig sitt eget lands språk och massor av andra saker om sitt eget folk; och det betyder att de måste "suga i sig", som läskpapper, en enorm mängd traditionell information. (Kom ihåg att traditionell information just betyder saker som förts vidare från mor- och farföräldrar till föräldrar till barn). Ett barns hjärna är som en "sugapparat" för traditionell information. Men barnet kan inte förväntas sortera ut god, användbar information, som orden i ett språk, från dålig eller dum traditionell information som att tro på häxor och djävlar eller evigt levande jungfrur.

Det är synd, men det kan inte hjälpas att förhållandet blir, att därför att barn är tvungna att vara uppsugare av traditionell information, kommer de förmodligen också att tro på allt som vuxna berättar och lär dem, oavsett om det är sant, falskt, rätt eller fel. Det mesta av det som vuxna berättar för sina barn är förhoppningsvis sant och baserat på bevis eller åtminstone på sensibilitet. Men om en del av det är falskt, enfaldigt, dumt eller även ondskefullt, finns det inget som stoppar barnet från att tro, det också.

Nå, när barnen växer upp, vad gör de då? Självfallet för dom det vidare till nästa generation barn. Så, när en gång någonting i sig självt blir starkt trott på - även om det är totalt osant och det aldrig funnits någon anledning till att tro på från början - kan det fortsätta för evigt.


Kan detta vara det som hänt med religionerna? Tron på att det finns en gud eller gudar, tron på himlen, tron på att Maria aldrig dött, tron att Jesus inte hade en mänsklig fader, tron att böner besvaras, tron att vin förvandlas till blod - inte ett enda av dessa trosbegrepp har backats upp av några bevis. Ändå tror millioner människor på det. Kanske för att de uppfostrats att tro så när de var tillräckligt unga för att tro på allting som vuxna säger.

Miljoner andra människor tror på helt andra saker, därför att föräldrarna lärde dem andra saker när de var barn. Muslimska barn får lära sig andra saker än judiska barn, och vart och ett växer upp och ger uttryck åt att de har rätt och att andra har fel. Så är det även bland de kristna: Katoliker tror på andra saker än lutheraner, eller episkopaner, kväkare, mormoner, adventister, pingstvänner. Alla är övertygade om att de har rätt och andra fel. De tror olika saker av exakt samma anledning som att jag talar svenska och Darko talar serbokratiska. Båda språken är, i sitt eget land, det rätta språket att tala. Men det kan aldrig bli sant att olika religioner har rätt i sina egna land när de hävdar att motsatta saker är sant. Maria kan inte bli levande i katolska södra Irland men död i protestantiska Nordirland."


För många år sedan när jag tjänstgjorde som kyrkomusiker i Stockholm blev jag inbjuden med min kör till min gamla hemförsamling i Skellefteå. Efter vår sång, när de flesta gått och jag höll på att plocka ihop noter, kom en gammal gumma fram till mig och sa: "Je´re int´n Lindströms pöjk, å hur haru´de med Gud.....??"

Dröjande på målet och något generat klämde jag fram: "Jo det är väl ungefär som att börja i anden och sluta i Stockholm". Det var det tafatta svar jag kom att ge på denna rätt överrumplande fråga. Den lilla damen såg dock på mig med stora varma ögon och sa: "vi är tre käringar som ber för dig här hemma".  Rörd och något skamsen över mitt svar förstod jag att jag här hade att göra med en gammal församlingsbo som hyste omtanke om sin ”prästpojke”.

Med största övertygelse, fromhet och välvilja visade hon sin tro och sanningsuppfattning om Gud. Det fanns inget som helst onaturligt eller oäkta i hennes uttalande. Vem är då jag att i en sådan situation säga: "nej du lilla gumma, du lever i en livslögn, det finns ingen gud". Eller att jag till min far, som vi barn aldrig fick säga du till, trots att han inför sin Herre stod vid altaret vaje söndag och bad "du Helige barmhärtige Gud förbarma dig över oss arma syndare", att jag till honom skulle ha kunna sagt: hur kan far med gott samvete och så självsäkert stå i predikstolen och påstå att det finns en personlig Gud som har omsorg om varje enskild människa på denna jord. Något sådant hade jag inte kunnat formulera eller ens vågat uttrycka.

I dag vill jag påstå att min far grundade sina sanningsuppfattningar om gud utifrån sin miljö, sina traditioner och sin tids värderingar, en sanning som var äkta för honom, men klingar oäkta för mig nu. Självfallet har jag ingen anledning att hävda att jag har rätt. Men med den insikt jag har i dag vill jag påstå att min far som akademiker och församlingens kyrkoherde inte heller hade rätt. Ändå är det inte detta det är fråga om, rätt eller fel: Uppfostran, hänsyn och respekt inför denna autoritet och traditionsbärare av luthersk/kyrklig dignitet förbjöd mig att uttala avvikande åsikt om det som upplevdes äkta för mig.


Idag, om möjligheten funnits och med den insikt jag nu har, skulle jag framhålla att sanningen om Gud är relativ. Sanning och tro är olika saker. Tro bör ses mot förtvivlan och inte kopplas ihop med sanning.

Det är en levnadskonst att vara ärlig mot tillförvärvad insikt, en gammal gumma i tron, en ämbetsutövande far och ”sanningsbegreppet” om Gud med stort G utan att hyckleri, förljugenhet förr eller senare uppstår i det inre.


Kristendomen, eller ”vi kristna”, har ett budskap att förkunna om Jesus Kristus, om hans kärlek och föredöme för oss människor! Detta i vetskap om att han var människa därmed även könsvarelse och precis som vi, på gott och ont, präglad av sin tids uppenbarelser, traditioner och auktoriteter, och som Luther och andra i sin tid.

Men den kristna kyrkan av idag förkunnar jungfrufödseln, Jesu under, hans uppståndelse och andra lögner eller oförklarliga saker. För att hålla fast vid dessa trosbegrepp som sanningar avkrävs blivande präster prästlöften i samband med vigningen. Den kyrkliga organisationen vidmakthåller påstådda sanningar eller osanningar genom att avkräva löften  Tron cementeras i en kyrkoordning!.

Ingen sunt reflekterande människa, som växer till i visdom och insikt i livet, kan förneka att detta är att begå andlig våldtäkt på människor. Och det sker både bland präster och andra människor: "Är allt detta sanningar en trosfrågor eller något vi känner till för att det finns bevis? Eller är det något som enbart kommer av uppenbarelser, tradition och auktoritet?”



När någon framhåller trossatser för sanna är det viktigt att ställa frågan: "Vad grundar sig dessa sanningar på?" Om man då inte kan ge ett relevant svar men ändå hävdar sanningsbegreppet, behöver åtminstone jag reflektera över vad hyckleri är för något för att sedan  vända ryggen åt det.

I detta sammanhang är det som trosbekännelsen med sitt ”uppstånden från de döda, sittande på faderns högra sida därifrån igenkommande att döma levande och döda…..” och nattvardsfirandet där Gud ”offrar Jesus för vår skuld ”och ”att dricka hans blod, äta hans lekamen” blivit en omöjlighet för mig:  Jag är inte kannibal vare sig symboliskt eller i verkligheten och för mig har Kristus aldrig uppstått från de döda. Dock påtvingar kyrkan och prästerna människor dessa bekännelsefloskler vid nattvardsbordet med sitt ”Din död förkunnar vi, din uppståndelse bekänner vi tills du kommer……….


Jag undrar? Varför håller vi fortfarande på med detta i våra kyrkliga riter, vad syftar det till och för vem? Vilken avsikt? Vilken värdegrund har det?


Hur kommer då konsten, musiken in i sammanhanget? 

Vi har alla begåvats med förmåga att uppleva skönhet på olika sätt. Hundratals gånger dagligen gör vi kvalitetsvärderingar utifrån den miljö eller tradition vi företräder. Vi väljer våra kläder, vi väljer vad vi ska äta, vart vi vill resa, hur vi sitter, hur vi står, vilken färg som passar bäst när vi köper skor, vilka tidningar vilken bok vi läser, vilken musik vi lyssnar på o s v. Den medvetne lägger även in aspekter på miljö, funktion, nyttighet m m i sina val. Dock, utan att vi alltid tänker på det, är tillfredställelsen av skönhetsbehovet viktigt.


När offentliga byggnader och miljöer planeras görs detta så ändamålsenligt som möjligt för de människor som berörs och nästan alltid i kombination med konstnärligt tilltalande utsmyckning.


På samma sätt sker med kyrkor synagogor, moskéer och katedraler. I alla tider har de främsta arkitekterna, byggmästarna, designerna, skulptörerna, målarna, orgelbyggarna, ja, även de mest utsökta musikerna knutits till kyrkomiljöer för att uppföra dessa byggnader och förhärliga dem. Understundom kan man tänka att bejakandet av all denna skönhet och konst är ett sätt att rättfärdiga behovet av kyrkans makt, ”Guds makt” av teologerna kallad. Genom att imponera och häpnadsväcka med arkitektur, skönhet, konst samt ge det gudomlig status, smyger man undan sanningen om andra mänskliga behov. Samtidigt är det få människor som förnekar betydelsen av skönhet och konst i allas våra liv. Därför skulle man kunna säga att i kyrkan utgör musiken, i egenskap av konst, ett nödvändigt komplement till det talade ordet.


Till skillnad från byggnader, inventarier och konstverk som hänger på väggarna, är musiken på ett särskilt sätt flyktig och förgänglig till sin egenart. Den ljuder i nuet, övergår därefter till ett minne, ungefär som det talade ordet men med sin alldeles speciella musikaliska dimension. Kanske är det just därför som musiken har förmåga att skapa känslor av evighetsvärde. Kanske därför som den i sitt väsen är så nära besläktad med det andliga. Musiken berör vårt inre på ett unikt sätt och har därför stor betydelse i den liturgiska utövningen och konsertanta uttrycket i kyrkan.


Att förklara musikens väsen låter sig inte göras. Ingmar Bergman har sökt svaret och många med honom. Vad vi vet är att dess egenskap är mångfaldig: den kan vara underhållande, upphetsande, aggressiv, den kan övertala, beröra, läka. Den skapar delaktighet och påverkar på ett särskilt sätt de som aktivt lyssnar och dem som utövar, men står också för festivitas, d v s pompa och ståt vid de kyrkliga ceremonierna.


Så här skriver författaren, Olof Lagercrantz:

”En av konstens uppgifter är att bjuda människan, som ständigt hotas av kaos, en ordning som ger förnimmelse av trygghet. Den mörka vilda skog, som människan kommer från och vilken finns kvar inom henne som ångest, blir av de konstnärliga skapelserna övervunnen. Konsten övervinner inte blott det naturvuxna kaos som är vårt hem utan också det ideologiska kaos som vi tvingas leva i. Jag tror ibland att konstens viktigaste uppgift är att befria oss från trossystemen, att visa oss att vi till sist inte är slavar under de gudar och idéer som vi själva skapat, att åtminstone i en diktad värld existerar en frihet utan döden som nödvändigt komplement.

Men konsten är också en lögncentral och förvanskare och förgyllare. Nästan alla konstnärer har haft ögonblick då de förbannat sin syssla, då de insett att den konstnärliga friheten erbjuder en chans att slippa undan och smussla bort sanningen.”.


Lagercrantz’ tankegångar är intressanta med tanke på all den kyrkomusik som tonsättarna genom historien förmedlat till oss. Men för mig framstår också lögncentraltanken tydligt även inom musikens område i kyrkan. Till ex att vi i Bachs musik fortfarande låter dåtidens bibelsyn med Picanders eller rådsherren Brokes anslutande texter kring synd, skam, offerlamm, blod råda som förebilder: ”Den för världens synder marterade och döende Jesus. /Brokes 1712, Matteuspassionen/”. Ekvationen går inte ihop! Jag tar inte längre ”till mig” offerlammskonceptet hur vackert musiken av Bach än klingar.


Om vi så återgår till gudsbegreppet:

Ä

r inte detta ett mysterium!? Varför inte låta det vara mysterium utan krav på sanning, löften, bekännelser.

Den dag kyrkan, och andra kyrkor/religioner med för den delen, upphäver sitt, fundamentalistiska därtill teologiskt-akademiska sanningsbegrepp om Gud, vilket genom historien krävt och kräver hierarki och maktspråk att vidmakthålla, den dagen tror jag att människor som bejakar sin andlighet men nu lever i kyrklig exil kommer att vända tillbaka och i dialogform söka vägledning och mänskligt samförstånd.


Måhända kommer de som valt att verka inom denna kyrka att få ny andlig inspiration. Att i ord, ton, handling skapa öppenhet och trovärdighet med tilltro till människan (medmänniskan) där Kristus ges utrymme att vara det föredöme han i verkligheten är utan krav på tillbedjan och underkastelse.

Detta i stället för att som nu, i gudstjänster/mässor, nedvärdera oss själva i synd, skuld, skam och samtidigt dyrka tillbe en över allting upphöjd Gud, som vi själva skapat utan att kunna förklara. Därtill att i psalmer, böner och trosbekännelser, ledda av präster i ornat och insignier, referera till dennes dömande attitydredskap med offerlust och makthunger samt idka tacksägelse över att han offrat sin son som tvingats ta på sig lidandet och göra ”jobbet” åt oss. (läs: dyrkan av en uppspikad blodig människokropp på ett arättningsredskap i våra kyrkor) Detta är vare sig människovärdigt eller relevant. Det är sadism, därtill i historisk tid skapat, fastställt och stadfäst av maktmän till en än i dag lagbunden bekännelseskrift för Svenska kyrkan med tillhörande kyrkoordning vilken har till uppgift att vidmakthålla detta irrelevanta och föråldrade förhållningssätt. Ett förhållningssätt som, hur man nu kunnat få till det, relateras till kärlek.


Vi må skylla på allt möjligt, men kvarhållandet vid detta får människor, som inte klamrat sig fast vid traditionen, att välja bort kyrkan, att söka andra vägar för mystik, tro, längtan, kärlek och gemenskap!

Att dessutom så många av oss som verkar, verkat,inom kyrkan med år av akademiska teologiska/musikaliska studier och år av erfarenheter bakom oss inte insett, inte vill erkänna, och inte i större mån verkar för att i grunden förändra är en skrämmande gåta. Rädslans makt är stor!.

Vi framhärdar i vår invanda trygghet inom den kyrkliga hierarkin, i dess vidaste bemärkelse. Frågan återstår: Vad är sanning? Går hyckleri före insikt, rädsla före sunt förnuft, status och vinning före Kristendomens kärna: Jesu enkla förebild?


Sinnelag eftersöks för värme, mänskobejakande möten, dialoger, upprättelse, delaktighet, bejakande av oliktänkande samt nytänkande därtill omtolkning, omformulering av bekännelser, riter psalmer, liturgier och texter . Den kyrka som inte förmår detta är inte trovärdig i ett modernt samhälle.


2000/2011


Anders Lindström, dirigent, körpedagog, f d musikkonsulent i

Västerås stift, Axel Muntheforskare, författare

                                                                                                     

tillbaka till sidan Artiklar