Operaverksamhet

För en dirigent utgör operaverksamhet förmodligen den största utmaningen. Av alla konstformer brukar musikteater och opera räknas till de mest komplicerade med solister, kör, orkester, balett och en mängd andra yrkeskategorier involverade.

För min del kom opera in som en möjlighet efter att jag slutat som kyrkomusiker i Sollentuna och stod med en mängd ungdomar som inget hellre ville än att fortsätta med körsång, men på ett nytt sätt. Bland dem fanns flera profiler, redan då, med utpräglade visioner och idéer. Några av dessa var: Sören Engblom, Lena Löfgren, Ola Hallberg, Viveca Ringmar, Jan Sandström, Anders Hillborg, ja, även personer utanför själva körverksamheten, som Cathy Graham, Essie Sahlin, Ulla Rosendahl, Marie Dunberger, Stefan Nordin m.fl. var besjälade av yttringar inom kulturen. En av dem som kom att utmärka sig alldeles speciellt i sammanhanget var Ola Hallberg, som jag strax återkommer till.

Till saken hörde att jag inte slutade som kyrkomusiker för att börja nytt jobb på annan ort. Nej, min upplevelse var att jag för tillfället hade gjort mitt inom kyrkan och att kyrkorummet var för litet, för trångt ur både andlig och fysisk bemärkelse. Kyrkans förmåga, förutom musiken, att inspirera mig själv och dessa ungdomar till ett levande trosengagemang fanns liksom inte och min roll i det hela kändes kluven. Därför sade jag upp mig. Jag stod där således med alla körsångare och undrade hur fortsättningen skulle bli.

I Sollentuna fanns vid denna tid många grupper och organisationer med musikinriktning som inte var direkt knutna till kyrkorna: Musikforum, Sollentuna Musik- körsällskap, Sollentunas Musikdramatiska förening, Föreningen Sollentuna Jazz Work Shop m.fl. och dessas engagerade ledare hade säkert kunnat fånga upp många av de här körsångarna.

Det hela blev dock för vår del att jag 1977 bildade vad som kom att gå under namnet Sollentuna fria Musikteatergrupp (senare ändrat till Föreningen Musikdramatiska Ensemblen i Sollentuna). Min dröm om att få arbeta med opera hade börjat ta form och vi beslöt oss för att som första projekt ta oss an Brecht/Weilloperan Ja-sägaren vars tyska partitur jag kommit i kontakt med samt översatt till svenska.

Denna lilla opera med sin suggestiva Kurt Weillmusik bygger på ett japanskt nospel, en företrädesvis grym saga där en ung pojke offras mot bättre vetande. Brecht tar här upp en fråga som handlar om samförståndet mellan människor: ”Viktigast att lära är samförstånd med insikt. Många säger ja, men ändå finns inte samförståndet. Många frågar aldrig ens, och ofta finns samförstånd men med falskhet” skriver Brecht.

Affisch och programomslag till föreställningen i Sollentuna. Illustratör: Ulla Rosendahl

Nu var det sångare ur både Kummelby- och Silverdalskören med solister främst från Kummelbykören samt orkester, alla amatörer, som kom att uppföra operan  I orkestern ingick för övrigt två orgelharmonium enligt Kurt Weills partitur. Ledarrollen ”pojkrollen” gestaltades av Viveca Ringmar. De andra rollerna: Modern sjöngs av Maria Lind. Läraren: Björn Sjögren och de tre studenterna: Jan-Olov Norling, Per Olof Carlsson, Sören Engblom. Regi: Jean Claude Arnault, Scenografi: Ulla Rosendahl, Stefan Nordin ljus och masker samt jag själv som dirigent. Jean Claude Arnault (JC) hade jag stött ihop med på restaurang i Stockholm, vilket kan ses som naturligt för den som känner honom. Kanske inte lika naturligt för mig då, men snart lärde jag mig att många kontakter kunde knytas i samband med restaurangbesök.

En faktagrupp hade bildats i Sollentuna med Essie Sahlin som ledare, vilken bl.a. tog fram underlag om Brecht och Weill samt bakgrunden till japanska nospel och den här operan. Sören Engblom, som senare blev intendent på Moderna Muséet fanns med i sammanhanget med programkommentarer bl.a.

Premiären skedde i Rudbecksskolans aula i Sollentuna den 17 april 1977. En föreställning gavs också på Kulturhuset i Stockholm den 23 april.

För att läsa recensionen i Norrort tryck här: Recension Norrort

Tryck här för att se uppsättningslista: Deltagare.

Med Sollentuna som förebild, kom Ja-Nejsägaren att sättas 1979 upp i Vällingby av den då där bildade Västerorts Musikdramatska Förening, med S:t Tomaskören och solisterna Magnus Lindén, Birgitta Svendén, Rolf Knappert, Cary Persser, Alf Häggstam, alla då elever på Statens Musikdramatiska skola i Stockholm. Pojkrollen sjöngs av Åsa Nilsson, som då var en ung tjej i S:t Tomaskören. Regi: Stefan Nordin, Scenografi: Jan Polasek, Masker: Ulla Rosendahl, dirigent: Anders Lindström. Till saken hör att jag vid denna tid vikarierade som kyrkomusiker i St Tomaskyrkan där S:t Tomaskören också var verksam som kyrkokör. Kostym och ljus ansvarade Mona och Sven Nordström för. Ja-Nejsägaren framfördes även vid ett symposium som Körsam (Samarbetsrådet för Sveriges körer) anordnat i Karlskoga.

Tryck här för att se uppsättningslista: Deltagare.

                                                                                                                  Programblad, Ja-Nejsägaren i Vällingby

Recensionerna i tidningarna DN-Nord, DN-Nordväst, Norrort, Expressen, Sv Dagbladet var övervägande positiva i sin kritik. Omdömena gällde inte bara de musikaliska prestationerna. Även engagemanget bland alla amatörer som planerat, färdigställt och framfört och iscensatt en opera lovordades, vilket sågs som nyskapande och en intressant motpol till den etablerade operaverksamheten i Stockholm.

För att läsa recensionen i SvDgbl tryck här : Recension Sv Dagbladet

För att läsa recensionen i Västerort tryck här: Recension i Västerort

För att läsa recensionen i Expressen tryck här: Recension Expressen   

                                                                                oOo

Med erfarenheterna från Brecht och Weill ville jag nu gå vidare! Efter att ha varit i England och studerat med Charles Farncombe och hans barockoperaverksamhet på Sadler´s Wells Theatre i London, kom jag hem med ett partitur till Händels Semele under armen. Essie Sahlin, poeten och kulturprofilen från Geijerskolan i Ransäter hade precis flyttat till Sollentuna och erbjöd sig att översätta Williams Congeves libretto till svenska.

Om Ja-sägaren i Sollentuna och senare Ja-Nejsägaren i Vällingby, enligt vissa bedömare ansågs som ett ”skolexempel, en moralitet” av Brecht-Weill, blev Händelprojektet med Semele en Händelse av rang. Föreställningen i tre akter på över tre timmar, och med mer än 30.000 frivilliga arbetstimmar av 150 entusiaster i Sollentuna var en bragd, tillika konstnärlig dignitet enligt pressklippen från DN, Expressen och Sv Dagbladet.

Året var 1977, och den 15 sept hade Föreningen Musikdramatiska Emsemblen i Sollentuna (FMES) bildats och dess styrelse hade genast satt i gång med projektet Semele som initierats av Anders Lindström.

Tre eldsjälar låg bakom projektet: Ola Hallberg producent, Jean Claude Arnault regissör samt jag själv Anders Lindström dirigent och musikaliskt ansvarig. Som nämnts tidigare fanns en kader av körsångare från Silverdalskören, Kummelbykören och vokalgruppen Äldre Musikalisk Komfort som nu stod inför nya uppgifter. Även andra sångare strömmade till, däribland en grupp damer, för att nämna ett exempel, som kallade sig ”kärringmaffian”: De hade stått hemma vid spisen, städat, och torkat barn i rumpan tillräckligt och ansåg nu att deras män kunde laga käket själva fortsättningsvis. Operaverksamheten tog nämligen många kvällar i anspråk! Efter en sådan kväll, strax innan premiären, befann sig en man utanför i mörkret skrikande åt sin hustru: ”Du är ju aldrig hemma, jag hatar den där förbannade operan”. Svaret han fick var just det ”kärringmaffian” anfört som skäl för att delta i Semele.

Semele kan kortfattat sägas vara en avmytologiserad saga ”i tiden”. En "kvinnosakshistoria" om vars handling står att läsa i Ovidius Metamorphoser, Tedje Boken c:a 8 e Kr, svensk tolkning av Essie Sahlin. Paradoxen med opera är att ett banalt textligt innehåll kan sätta fart på hur många konstnärer och människor som helst, bara det handlar om kärlek, lycklig eller olycklig sådan, ”buffa” eller ”sera” har mindre betydelse.

I oktober gick ett pressmedelande ut från FMES med inbjudan om att delta i ”det största projekt som någonsin planerats inom Sollentunas kulturområden”, signerat Ola Hallberg.

Kännetecknade för hela Semeleprojektet, även normgivande för liknande projekt runt om i landet, var att så många enskilda människor engagerades: Fler än 150 personer fördelade i 26 studiegrupper inom dåvarande SKS fick möjlighet att förkovra sig i research, scenografi, dekorbyggnad, kostymskapande, smink, ljus, ljud, kör- solosång m.fl. ämnen vilka kopplades samman med det som skulle ske på scen ett år senare. Med andra ord; ”examensprovet” var själva föreställningen. Och här är namnen på alla produktionsansvariga: Anders Lindström  Lars Åke Levin – kör, Ann Frössén - dräkter, scenkostym, Bengt Olwig – ljud, Björn L Berglund – foto, Carina Saxenberg – masker,  Christoffer von Platen – dekor, Essie Sahlin – mytologi, Jan Erik Persson – inspelning, Jean Claude Arnault Stefan Nordin –regi/skapande dramatik, Karl Göran Ehntorp - barockorkester, Klas Rosendahl – dekorbygge, Marie Dunberger Linde Sjöstedt – inspicition, Ola Hallberg, Lena Löfgren – produktion, Sven Nordström – ljus, Ulla Rosendahl – scenografi - masker, Rut Davidsson - studierektor. Och så Ola Hallberg som drog i alla trådarna.

Solister: Birgitta Svendén-Juno, Björn Sjögren-Kadmus, Björn Stockhaus-Somnus, Eva Edström-cupid, Gustaf Hellblom-Baccus, Johan Roll-Athamas, Maria Lind–Iris, Sevek Engstörm-präst, Siv Sjöberg-Juno, Tomas Sunnegårdh-Jupiter, Ulla Blom-Semele.

                                               Omslag på Sollentunas kommunblad. Överst Semele i den grekiska mytologin och Semele illustrerad av Christoffer von Platen

Orkestern bestod av en barockensemble om c:a 20 instrumentalister vars ledare var cembalisten Karl Göran Ehntorp. Hösten och vintern 1977/78 hade tidningen Expressen en artikelserie om operans framväxt under rubriken ”Med Händel i Sollentuna”, signerad Vilhelm Bexell.

Tryck här för att se uppsättningslista: Deltagare.

10 april 1978 var det Premiär i Rudbecksskolans aula med 4 ytterligare föreställningar, alla utsålda

                                        : Ulla Blom                                                                 Öppningsscenen i Akt I. Foton Peråke Uddman

Dagens Nyheters Marcus Bolderman skrev under rubriken ”Med insikt och kärlek” ” …..De stora utmärkt instuderade körerna sjöng med ovanligt tät klang och med mycket ren intonation. Och det var sannerligen inga småpartier de hade arbetat med. Hela föreställningen leddes av dirigenten och eldsjälen Anders Lindström. Han höll de många medverkande i ett fast musikaliskt grepp, som genomgående gav möjlighet till levande uttryck……

För att läsa hela recensionen tryck här på Recension i DN.

Sv Dagbladets Birgitta Hult skrev: ”En stor operahändelse” …….”Det är ju fantastiskt, man kan inte påstå annat, att ett svenskt sällskap på 150 entusiaster lyckats med den hart när omöjliga uppgiften att blåsa liv i en hittills i Sverige icke uppförd Händelopera som torde vara okänd för de flesta.

För att läsa hela recensionen tryck här på Recension 1 Sv Dgbl........ Recension 2 Sv Dagbl.

Björn Nilsson skriver i Expressen: ”Händel Tänder i Sollentuna”  …..Detta är som sagt märkligt, kanske nästan enastående, som operasociologiskt fenomen. Den föreställning jag bevittnade i Rudbecksskolans fullsatta aula var också av hög och jämn klass; inte minst då kören……

För att läsa hela recensionen tryck här på Recension i Expressen.

Många andra pressorgan, som Aftonbladet, Rikskonserters Tonfallet, Musiklivet vår sång, Parasollen, Land, Vecko Journalen, Lokalnytt, Din kommun Sollentuna skrev och förmedlade mer eller mindre utförliga analyser om projektet Semele. Även Lokalradion, Musiknytt, Ekoredaktionen fanns med.

Sammanlagt fick Semeleprojektet 24.426 spaltmillimeter press. I radio 29 minuters uppmärksamhet, vilket kan jämföras med Norrlandsoperan som fick 11.000 spm press och operan Den stora makabern på operan vid Gustav Adolfs torg i Stockholm 17.000 spm text. ”Inte illa Va?” Skrev Ola Hallberg som efteråt gjorde sammanställningen.

                                                                                        Anders Lindström. Foto: Lars G Lindström

En satsning av detta slag föder självfallet tankar om att gå vidare mot nya ”äventyr”, det ligger i kreatörers natur. Men, och här skrivs Men med stort M!:

Efter fem föreställningar och en produktionsapparat som inte var förankrad i en fast ekonomisk kulturorganisation, därtill att alla var utmattade, inte minst projektets ledning som dessutom i stort sett var ekonomiskt utblottade, blev det ingen fortsättning i Sollentuna. De ekonomiska förutsättningarna för ett nytt operaprojekt fanns liksom inte, även om vissa försök gjordes. 

Efter entledigande i projektets slutskede, drog sig Jean Clude Arnault tillbaka till Stockolm och bildade Stockholms Musikdramatiska Ensemble som på f.d. biografen Göta Lejon på Söder satte upp Virgil Thomsons opera Fyra Helgon. Ola Hallberg flyttade till Helsingborg. Själv fick jag ett kyrkomusikervikariat i St Tomaskyrkan i Vällingby och iscensatte där Ja-Nejsägaren igen, med en nybildad Västerorts Musikdramatiska Förening (se ovan Ja-Nejsägaren i Vällingby).

Ur verksamheten i Sollentuna föddes nya sällskap, nya ensembler med operainriktning på andra orter och inte bara i Stockholmsområdet. Debatter, seminarier och symposier om opera anordnades också på flera håll av musiketablisemanget i Sverige med anledning av vad som försiggått i operavärlden utanför etablisemanget.

Förutom att jag fick uppdraget att dirigera barockoperan ”La serva padrona/’Pigan tar befälet" av Pergolesi på Nationalmuseum i Stockholm och i Folkoperans regi, har det inte blivit fler operor för min del. Men jag har haft glädjen och förmånen att se och njuta av de flesta operor som framförts i Dalhalla och även under åren dirigera fyra konserter där . se Dalhalla.

Verksamheten för min del kom så småningom att riktas in på Körstämman i Skinnskatteberg med tidningen Land som uppdragsgivare.

Anders Lindström

tillbaka till sidan Opera